Hogweed.org Encyklopedin som alla kan rensa

Art. 0001 Rev. 1917 Halvskyddad Fara: fototoxisk

Jätteloka

Från Hogweed.org, encyklopedin som hålls i allmän ägo

Innehåll
  1. Etymologi
  2. Beskrivning
  3. Identifiering
  4. Livscykel
  5. Reproduktion och spridning
  6. Introduktionshistoria
  7. Hälsorisker
  8. Ekologisk påverkan
  9. Bekämpning
  10. Rättslig status
  11. I kulturen
  12. Se även
  13. Referenser

”Hogweed” omdirigerar hit. För andra betydelser, se Hogweed (olika betydelser).

Den här artikeln handlar om de invasiva jättelokorna. För den inhemska arten i ängar och vägkanter, se Björnloka. För praktiska råd, se Bekämpning av jätteloka.

Den här artikelns neutralitet är omtvistad. Relevant diskussion kan hittas på diskussionssidan. Ta inte bort detta meddelande förrän villkoren för det är uppfyllda. (maj 2026)

Jätteloka är det vanliga namnet på flera arter av mycket höga, invasiva blomväxter i släktet Heracleum av familjen flockblommiga växter, Apiaceae — huvudsakligen Heracleum mantegazzianum, H. sosnowskyi och H. persicum.1 Hemmahörande i Kaukasus och sydvästra Asien fördes de till Europa under 1800- och 1900-talet, först som prydnadscuriosa och senare som högavkastande foder. Alla tre har rymt från odling och räknas i dag bland de mest problematiska invasiva växterna på norra halvklotet.2

En fullvuxen planta kan nå 5 meter (16 fot) i höjd, med en ihålig, purpurfläckig stjälk och en flack, sammansatt flock på upp till 80 cm i diameter.3 En enda planta fäller i genomsnitt omkring 20 000 frön, och undantagsvis mer än 46 000; toppflocken ensam ger nästan hälften av dem.4 Fröna slår sig ner i jordens övre skikt, där de bildar en fröbank som överlever föräldraplantan.5

Saven innehåller furanokumariner, som gör huden akut känslig för solljus. Kontakten i sig är smärtfri: skadan uppträder först sedan huden utsatts för ljus, vanligen ett eller två dygn senare, och dess märken kan sitta kvar i månader eller år.6 På grund av denna fördröjning kopplar många av de drabbade inte sina skador till växten.

Bekämpning är svårt och, när den utförs dåligt, kontraproduktiv. Att kapa eller slå utan att förstöra roten dödar inte plantan; den växer tillbaka från knoppar på rothalsen och blommar igen, ofta med fler huvuden än förut.78 Bestående bekämpning behandlar roten, fortsätter i flera säsonger tills fröbanken är uttömd, och samordnas över varje fastighet i det drabbade avrinningsområdet.3

Etymologi

Det engelska namnet hogweed användes från åtminstone tidigt 1700-tal om växter ”ätna av svin, eller ansedda dugliga bara åt dem”; den inhemska björnlokans blad samlades som svinfoder.9 Släktnamnet Heracleum, publicerat av Linné 1753, tas vanligen som en syftning på Herakles, även om Linné själv tolkade det som en hyllning till Herakleides, Hippokrates far (se Heracleum).10 Om det är Herakles är kopplingen träffande: växtens svar på kapning påminner om den lernaeiska hydran, som fick två huvuden för varje ett som togs bort (se hydraeffekten).

Artepiteten hedrar två män. Mantegazzianum gavs av de florentinska botanisterna Sommier och Levier, som förde med sig frö från Kaukasus 1890, till deras vän Paolo Mantegazza (1831–1910), fysiolog och antropolog, som aldrig skrev om växten.11 Sosnowskyi hedrar den kaukasiske botanisten Dmitrij Sosnovskij (se Bredloka).

På ryska kallas släktet borsjtjevik (борщевик) och på polska barszcz; båda orden namngav ursprungligen själva växten, som en tidig form av borsjtj gjordes av.12 I Polen åts en mjölksyrajäst soppa på björnloka, först belagd 1595, under fastan av professorerna vid det Jagellonska universitetet i Kraków. På 1700-talet hade den blivit de fattigas mat, och rödbetan tog över både rätten och dess namn.13

Beskrivning

Planch II Sammansatt flock

Den sammansatta flockens anatomi. Upp till 150 strålar utgår från en enda punkt högst upp på stjälken; var och en bär en delflock av små vita blommor.

Jättelokan är en monokarp perenn. I flera år växer den bara som en rosett av stora blad, och samlar reserver i en kraftig pålrot; sedan, under en enda säsong, producerar den en blomstjälk, sätter frö och dör.14

Stjälk. Blomstjälken är vanligen 2–4 m hög och undantagsvis 5 m, 5–10 cm och undantagsvis upp till 15 cm i diameter vid basen,4 ihålig, refflad och täckt med grova borst. Den är märkt med mörkt purpurfärgade fläckar, eller är purpur genomgående.3

Blad. De basala, eller radikala, bladen är upp till 3 m långa, djupt delade i tre till fem segment med skarpt tandade flikar. Blad högre upp på stjälken är mindre.

Blomställning. Toppflocken är upp till 80 cm i diameter, och har uppmätts till 85 cm. Den är uppbyggd av 30 till 150 strålar, var och en slutande i en mindre flock av vita blommor, och omges av sidoflockar på sidogrenar, som blommar något senare.34 En planta bär upp till fyra ordningar av flockar, och ju lägre ordning, desto mindre frö sätter den; se Flock.

Frukt. Varje blomma ger en torr, tillplattad frukt som delas i två delfrukter, vanligen kallade frön, omkring 1 cm långa och märkta med iögonfallande, klubbformade oljegångar (oljegångar).

Rot. Pålroten är tjock och köttig. Skotten uppstår från knoppar på rothalsen, vid eller strax under ytan. Vad den förbipasserande ser — stjälk, blad och flockar — är bara den synliga överbyggnaden: den förnyas varje år från basen.

Apikal dominans

Som hos de flesta växter undertrycker den växande spetsen utvecklingen av sidoknoppar. När toppflocken avlägsnas — dekapitering, i hortikulturell mening — frigörs sidoknopparna och växer ut, vilket ger flera mindre flockar i dess ställe. I en fältstudie återhämtade sig nästan hälften av alla plantor vars flockar helt kapats under samma säsong, och flockar kapade i tidigt fruktstadium och lämnade liggande på marken mognade ändå en femtedel av sin normala skörd.8

Identifiering

De flesta höga flockblommiga växter är ofarliga, och felidentifiering är vanlig åt båda hållen. Jättelokan skiljs främst genom sin storlek.

Jätteloka och dess vanliga dubbelgångare
ArtHöjdStjälkFlockFara
Heracleum mantegazzianum
jätteloka		2–5 m5–10 cm, purpurfläckig, borstigupp till 80 cmsvår
Heracleum sosnowskyi
bredloka		1,5–3 mpurpurprickig, refflad30–50 cmsvår
Heracleum sphondylium
björnloka		till 2 mhårig, grön, ibland med purpurskiftningupp till 20 cmmild
Anthriscus sylvestris
hundkäx		till 1,5 mgrön, ihålig, dunigupp till 10 cmingen
Angelica sylvestris
strätta		till 2 mslät, ofta purpurskiftandeupp till 15 cmlindrig

Vid tveksamhet bör iakttagare inte röra växten, bör fotografera den med ett föremål för skala, och bör rapportera den till den lokala myndigheten.

Livscykel

Fig. 1 Livscykel

Livscykeln hos en monokarp perenn. Cykeln kan skrivas F → P → F′, där fröet som produceras (F′) vida överstiger fröet som inledde den (F).

Frön fälls från sensommaren och framåt. De är i dormans när de fälls och gror bara efter en period av kallt, fuktigt klimat — stratifiering, som i naturen tillhandahålls av vintern; i laboratoriet räcker omkring två månader vid 2–4 °C.15 Groning sker tidigt på våren, ofta vid mycket hög täthet.

I det invaderade utbredningsområdet blommar de flesta plantor i sitt tredje eller fjärde år; på betesmark och i det naturliga Kaukasus blommar de senare.7 Blomningen skjuts upp, överges inte, när förhållandena är dåliga: en planta som betas, skuggas eller saknar näring väntar helt enkelt, och består som rosett på reserverna i sin rot.3 Den äldsta individen på rekord blommade vid tolv års ålder, på en ovanligt torr plats.7 Blomningen är plantans högsta och sista stadium: när den väl har börjat dör plantan vid säsongens slut även om den kapas, och i ett experiment överlevde ingen av tjugo kapade plantor till nästa år.16

Reproduktion och spridning

Jättelokan förökar sig bara med frö. Toppflocken ger omkring 45 procent av en plantas frö, sidoflockarna 29 procent, och flockar på lägre grenar det mesta av resten.4 Fröet som når marken bildar en kortlivad men riklig fröbank, 95 procent av den i jordens översta 5 cm.5 Omkring 9 procent av nedgrävt frö överlever sitt första år, 3 procent sitt andra och 1 procent sitt tredje;15 mycket få överlever sju år.17

Vinden flyttar det mesta av fröet bara några meter: 60–90 procent landar inom 4 m från föräldraplantan.3 Framställningar som tillskriver växtens spridning vindens osynliga hand överdriver dess roll. Långdistansspridning är vattnets verk — översvämningar bär frö kilometervis nedströms längs floder18 — och, framför allt, människors, som flyttar frö i jord, på däck och gräsklippare och i torkade blomhuvuden.3 Bestånd följer därför handelns vägar: floder, vägar och järnvägar.

I ett väletablerat bestånd överstiger plantans reproduktiva avkastning genomgående tillväxten hos den vegetation den tränger undan; när väl r > g, blir dominansen självförstärkande.[förtydliga]

Introduktionshistoria

Fig. 2 Invaderat utbredningsområde i Europa

Var varje jätteloka är den karakteristiska inkräktaren: # H. mantegazzianum, % H. sosnowskyi, @ H. persicum; + det naturliga utbredningsområdet i Kaukasus. Schematiskt, per land; efter EPPO och Jahodová m.fl.1

Storbritannien och Västeuropa

H. mantegazzianum dyker upp på frölistan hos Royal Botanic Gardens, Kew, 1817. Den beundrades av 1800-talets trädgårdsmästare för sin storlek och planterades på gods och i parker; det första belägget av växten som vilt växande är från 1828, vid Shelford i Cambridgeshire.3 I The Wild Garden (1870) rekommenderade William Robinson den jättelika björnlokan för fet jord nära flodstränder, var som helst en slående effekt önskades på avstånd.19 I 1883 års upplaga rådde han till att plantorna, som sår sig själva, inte borde tillåtas monopolisera marken.20 Från trädgårdarna följde den floderna ut på landsbygden, och vid slutet av 1900-talet kantade den vattendrag över hela Storbritannien och stora delar av Väst- och Centraleuropa.14

Sovjetunionen och efterföljarstaterna

Huvudartikel: Bredloka

H. sosnowskyi beskrevs från Kaukasus av botanisten I. P. Mandenova 1944. Från 1947 prövades den som ensilagegröda vid den polar-alpina botaniska trädgården i Kirovsk, med frö insamlat nära Naltjik, och den marknadsfördes därefter för sin extraordinära produktivitet: mellan 1962 och 1966 skickades omkring 5 500 kg frö av de nya ensilageväxterna till nära 1 500 gårdar.21 Odlingen upphörde på 1980-talet.22

Den avgörande expansionen följde på slutet av kollektiv förvaltning av marken. När kolchoserna upplöstes i slutet av 1980-talet och på 1990-talet övergavs stora arealer jordbruksmark, och växten spred sig från forna fält och ensilagegropar in i ängar, vägkanter och byar i regionen.22 Genetisk analys har sedan dess antytt att några av grundplantorna i de sovjetiska försöken i själva verket var H. mantegazzianum.23 H. sosnowskyi ströks ur det ryska statliga registret över förädlingsprestationer 2012, för att ha förlorat sin ekonomiska nytta, och lades till i den nationella förteckningen över ogräs 2015.24

Skandinavien

Huvudartikel: Tromsöloka

H. persicum infördes till Norge som prydnadsväxt på 1830-talet. Den började spridas från trädgårdar mot slutet av 1800-talet och är i dag en bekant syn i norra Norges städer, där den är känd som tromsøpalmen.25

Nordamerika

Jättelokan infördes till Nordamerika i början av 1900-talet som trädgårdscuriosa, och fanns i delstaten New York redan omkring 1917.26 Den är listad som en federalt klassad skadeväxt i USA.27

Hälsorisker

Fig. 3 Delfrukt, ×6

En delfrukt, som visar de klubbformade oljegångarna. Sav finns i varje del av plantan, frön inräknade.

Huvudartikel: Fytofotodermatit

Jättelokans sav innehåller linjära furanokumariner, som binder till hudcellernas DNA när de aktiveras av ultraviolett ljus. Resultatet är en svår brännskada — fytofotodermatit — som utvecklas först efter exponering för ljus, vanligen under 24 till 72 timmar.6 Huden kan förbli mörkfärgad i månader och känslig för solljus i flera år.3 Sav i ögonen är ett medicinskt nödläge.

Barn löper särskild risk: lockade av växtens storlek använder de de ihåliga stjälkarna som ärtbössor eller kikare.3 Att kapa växten med en trimmer kastar sav över föraren, en fara som först beskrevs hos parkarbetare som ”trimmerutslag”.28

Första hjälpen. Tvätta huden genast med tvål och rikligt med kallt vatten, håll området täckt och borta från solljus i minst 48 timmar, även på mulna dagar, och sök läkarråd.6

Ekologisk påverkan

Jättelokan bildar täta bestånd där en enda art tar det mesta av ljuset. Dess blad slår ut tidigt och kastar djup skugga: fem centimeter ovanför marken är andelen dagsljus i genomsnitt 56 procent lägre än i oinvaderad gräsmark.29 Invaderade ytor i Tjeckien hade 40 procent färre växtarter än oinvaderade,30 och i en jämförelse av angränsande ytor, omkring hälften så många.31 Påståenden att kronan gynnar växterna som växer under den har inte styrkts; ingenting sipprar ned.[källa behövs]

Skadan är inte permanent. På gräsmarker invaderade i upp till 48 år tenderade inhemska arter att återhämta sig efter omkring 30 år, medan jättelokan minskade, uppenbarligen underminerad av förändringar i sin egen jord (se Hypotesen om fiendefrihet).32 När plantorna dör tillbaka på vintern rapporteras de lämna flodstränder bara och erosionsbenägna.33

Plantans nektar besöks av många insekter, och vissa biodlare[vem?] fortsätter att betrakta arten som en nettofördel för samhället.[tvivelaktig – diskutera] I 1900-talets Tyskland förökades den som biväxt, och avsiktlig sådd av biodlare förklarar troligen dess förekomst på avlägsna platser.34 En kartläggning av tjugo tjeckiska platser fann dess besökare talrika men få till sorten, dominerade av en handfull generalistflugor och honungsbiet, och drog slutsatsen att växten inte är en nödvändig resurs för lokala blombesökare (se Flock § Pollinering).35

Bekämpning

Huvudartikel: Bekämpning av jätteloka

Metoderna skiljer sig huvudsakligen i om de förstör roten. Slåtter, trimning och avlägsnande av blomhuvuden förhindrar fröspridning under högst en säsong och förlänger plantans liv;8 att kapa pålroten minst 10 cm under markytan dödar den.3 Eftersom fröbanken består i flera år måste ett program fortsätta tills inga nya plantor dyker upp, och eftersom frö färdas nedströms måste det täcka hela avrinningsområdet. Inget säkert medel för biologisk bekämpning har hittats: en sökning i växtens naturliga utbredningsområde i Kaukasus fann ingen naturlig fiende tillräckligt specifik för att sättas ut.36

I Storbritannien är jättelokan listad i Schedule 9 till Wildlife and Countryside Act 1981, vilket gör det till ett brott att plantera den eller på annat sätt låta den växa vilt.37 I Europeiska unionen placerades H. sosnowskyi och H. persicum på listan över invasiva främmande arter av unionsbetydelse 2016,38 och H. mantegazzianum lades till 2017.39 Listade arter får inte importeras, hållas, odlas eller säljas, och medlemsstaterna måste hantera etablerade populationer. Sedan den 1 mars 2026 förpliktar rysk lag markägare att förstöra farliga invasiva växter listade av deras region, vid äventyr av att förlora marken.40

I kulturen

”The Return of the Giant Hogweed”, på Genesis album Nursery Cryme (1971), berättar om en viktoriansk upptäcktsresande som för växten från Ryssland till Kew; den rymmer, sprider sig, och överlever varje försök att förgöra den.41 Den har kopplats till brittiska pressrapporter om barn som bränts av växten sommaren 1970.11 Albumet kom in på de brittiska listorna först 1974, på plats 39.42 Standardmonografin om växten inleder ett av sina kapitel med ett epigraf från låten.43

Se även

Footnotes

  1. Jahodová, Š.; Trybush, S.; Pyšek, P.; Wade, M.; Karp, A. (2007). “Invasive species of Heracleum in Europe: an insight into genetic relationships and invasion history”. Diversity and Distributions. 13 (1): 99–114. doi:10.1111/j.1366-9516.2006.00305.x. ↩ ↩2

  2. Pyšek, P.; Cock, M. J. W.; Nentwig, W.; Ravn, H. P., eds. (2007). Ecology and Management of Giant Hogweed (Heracleum mantegazzianum). Wallingford: CAB International. ISBN 978-1-84593-206-0. doi:10.1079/9781845932060.0000. ↩

  3. Nielsen, C.; Ravn, H. P.; Nentwig, W.; Wade, M., eds. (2005). The Giant Hogweed Best Practice Manual: Guidelines for the management and control of an invasive weed in Europe. Hørsholm: Forest & Landscape Denmark. ISBN 87-7903-209-5. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7 ↩8 ↩9 ↩10 ↩11

  4. Perglová, I.; Pergl, J.; Pyšek, P. (2006). “Flowering phenology and reproductive effort of the invasive alien plant Heracleum mantegazzianum”. Preslia. 78: 265–285. ↩ ↩2 ↩3 ↩4

  5. Krinke, L.; Moravcová, L.; Pyšek, P.; Jarošík, V.; Pergl, J.; Perglová, I. (2005). “Seed bank of an invasive alien, Heracleum mantegazzianum, and its seasonal dynamics”. Seed Science Research. 15 (3): 239–248. ↩ ↩2

  6. New York State Department of Environmental Conservation. “Giant Hogweed”. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3

  7. Pergl, J.; Perglová, I.; Pyšek, P.; Dietz, H. (2006). “Population age structure and reproductive behavior of the monocarpic perennial Heracleum mantegazzianum (Apiaceae) in its native and invaded distribution ranges”. American Journal of Botany. 93 (7): 1018–1028. doi:10.3732/ajb.93.7.1018. ↩ ↩2 ↩3

  8. Pyšek, P.; Krinke, L.; Jarošík, V.; Perglová, I.; Pergl, J.; Moravcová, L. (2007). “Timing and extent of tissue removal affect reproduction characteristics of an invasive species Heracleum mantegazzianum”. Biological Invasions. 9 (3): 335–351. doi:10.1007/s10530-006-9038-0. ↩ ↩2 ↩3

  9. “hogweed”. Online Etymology Dictionary. Retrieved 26 September 2026. ↩

  10. Burkhardt, L. (2018). Verzeichnis eponymischer Pflanzennamen – Erweiterte Edition. Berlin: Botanic Garden and Botanical Museum Berlin. doi:10.3372/epolist2018. ↩

  11. Fagioli, S. (2024). “Mantegazza pop. Dall’Heracleum mantegazzianum di Sommier & Levier a The return of the Giant Hogweed dei Genesis e oltre”. Archivio per l’Antropologia e la Etnologia. 154: 83–97. doi:10.36253/aae-3089. ↩ ↩2

  12. Vasmer, M. Etymological Dictionary of the Russian Language, s.v. “борщ”. ↩

  13. Łuczaj, Ł.; Szymański, W. M. (2007). “Wild vascular plants gathered for consumption in the Polish countryside: a review”. Journal of Ethnobiology and Ethnomedicine. 3: 17. doi:10.1186/1746-4269-3-17. ↩

  14. Tiley, G. E. D.; Dodd, F. S.; Wade, P. M. (1996). “Biological Flora of the British Isles No. 190: Heracleum mantegazzianum Sommier & Levier”. Journal of Ecology. 84 (2): 297–319. doi:10.2307/2261365. ↩ ↩2

  15. Moravcová, L.; Pyšek, P.; Pergl, J.; Perglová, I.; Jarošík, V. (2006). “Seasonal pattern of germination and seed longevity in the invasive species Heracleum mantegazzianum”. Preslia. 78: 287–301. ↩ ↩2

  16. Pyšek, P.; Perglová, I.; Krinke, L.; Jarošík, V.; Pergl, J.; Moravcová, L. (2007). “Regeneration ability of Heracleum mantegazzianum and implications for control”. In Pyšek, P.; et al. (eds.). Ecology and Management of Giant Hogweed. Wallingford: CAB International. pp. 112–125. doi:10.1079/9781845932060.0112. ↩

  17. Moravcová, L.; Pyšek, P.; Krinke, L.; Müllerová, J.; Perglová, I.; Pergl, J. (2018). “Long-term survival in soil of seed of the invasive herbaceous plant Heracleum mantegazzianum”. Preslia. 90 (3): 225–234. ↩

  18. Trottier, N.; Groeneveld, E.; Lavoie, C. (2017). “Giant hogweed at its northern distribution limit in North America: experiments for a better understanding of its dispersal dynamics along rivers”. River Research and Applications. 33 (7): 1098–1106. doi:10.1002/rra.3149. ↩

  19. Robinson, W. (1870). The Wild Garden. London: John Murray. p. 78. ↩

  20. Robinson, W. (1883). The Wild Garden (new ed.). London: John Murray. ↩

  21. Shadrin, D.; Dalke, I.; Zakhozhiy, I.; et al. (2023). “Heracleum sosnowskyi or Heracleum mantegazzianum? DNA-based identification of invasive hogweeds (Apiaceae) in two key regions of the species’ invasion history in the territory of the former Soviet Union”. Research Square (preprint). doi:10.21203/rs.3.rs-3296382/v1. ↩

  22. Ozerova, N. A.; Krivosheina, M. G. (2018). “Patterns of secondary range formation for Heracleum sosnowskyi and H. mantegazzianum on the territory of Russia”. Russian Journal of Biological Invasions. 9: 155–162. doi:10.1134/S2075111718020091. ↩ ↩2

  23. Shadrin, D. M.; Dalke, I. V.; Zakhozhiy, I. G.; et al. (2024). “DNA barcode marker analysis of Heracleum sosnowskyi Manden. and Heracleum mantegazzianum Sommier & Levier (Apiaceae) from European Russia”. Russian Journal of Biological Invasions. 15 (3): 416–431. doi:10.1134/S2075111724700309. ↩

  24. Luneva, N. N.; Konechnaya, G. Yu.; Smekalova, T. N.; Chukhina, I. G. (2018). “On status of Heracleum sosnowskyi Manden. on the territory of Russian Federation”. Vestnik Zashchity Rastenii. 3 (97): 10–15. doi:10.31993/2308-6459-2018-3(97)-10-15. ↩

  25. Alm, T. (2013). “Ethnobotany of Heracleum persicum Desf. ex Fisch., an invasive species in Norway, or how plant names, uses, and other traditions evolve”. Journal of Ethnobiology and Ethnomedicine. 9: 42. doi:10.1186/1746-4269-9-42. ↩

  26. Gucker, C. L. (2009). “Heracleum mantegazzianum”. Fire Effects Information System. USDA Forest Service. doi:10.2737/feis-species-review-herman. ↩

  27. Code of Federal Regulations, title 7, § 360.200: Designation of noxious weeds. ↩

  28. Freeman, K.; Hubbard, H. C.; Warin, A. P. (1984). “Strimmer rash”. Contact Dermatitis. 10 (2): 117–118. doi:10.1111/j.1600-0536.1984.tb00357.x. ↩

  29. Jandová, K.; Klinerová, T.; Müllerová, J.; et al. (2014). “Long-term impact of Heracleum mantegazzianum invasion on soil chemical and biological characteristics”. Soil Biology and Biochemistry. 68: 270–278. doi:10.1016/j.soilbio.2013.10.014. ↩

  30. Pyšek, P.; Pyšek, A. (1995). “Invasion by Heracleum mantegazzianum in different habitats in the Czech Republic”. Journal of Vegetation Science. 6 (5): 711–718. doi:10.2307/3236442. ↩

  31. Hejda, M.; Pyšek, P.; Jarošík, V. (2009). “Impact of invasive plants on the species richness, diversity and composition of invaded communities”. Journal of Ecology. 97 (3): 393–403. doi:10.1111/j.1365-2745.2009.01480.x. ↩

  32. Dostál, P.; Müllerová, J.; Pyšek, P.; Pergl, J.; Klinerová, T. (2013). “The impact of an invasive plant changes over time”. Ecology Letters. 16 (10): 1277–1284. doi:10.1111/ele.12166. ↩

  33. Thiele, J.; Otte, A. (2007). “Impact of Heracleum mantegazzianum on invaded vegetation and human activities”. In Pyšek, P.; et al. (eds.). Ecology and Management of Giant Hogweed. Wallingford: CAB International. pp. 144–156. doi:10.1079/9781845932060.0144. ↩

  34. Thiele, J. (2007). Patterns and processes of Heracleum mantegazzianum invasion into German cultural landscapes on the local, landscape and regional scale. Doctoral dissertation. Giessen: Justus-Liebig-Universität. ↩

  35. Bogusch, P.; Vojtová, T.; Hadrava, J. (2023). “High abundance but low diversity of floral visitors on invasive Heracleum mantegazzianum (Apiaceae)”. NeoBiota. 86: 193–207. doi:10.3897/neobiota.86.100625. ↩

  36. European Commission, CORDIS. “Searching for effective biological control enemies for the giant hogweed”. Retrieved 26 September 2026. ↩

  37. Wildlife and Countryside Act 1981 (c. 69), s. 14 and Schedule 9. ↩

  38. Commission Implementing Regulation (EU) 2016/1141 of 13 July 2016. Official Journal of the European Union L 189: 4. ↩

  39. Commission Implementing Regulation (EU) 2017/1263 of 12 July 2017. Official Journal of the European Union L 182: 37. ↩

  40. Federal Law of the Russian Federation of 31 July 2025 No. 294-FZ “On amendments to the Land Code of the Russian Federation and certain legislative acts of the Russian Federation”. Official publication. ↩

  41. Genesis (1971). Nursery Cryme. Charisma Records. ↩

  42. Official Charts Company. “Nursery Cryme – Genesis”. Retrieved 26 September 2026. ↩

  43. Pyšek, P.; Müllerová, J.; Jarošík, V. (2007). “Historical dynamics of Heracleum mantegazzianum invasion at regional and local scales”. In Pyšek, P.; et al. (eds.). Ecology and Management of Giant Hogweed. Wallingford: CAB International. pp. 42–54. doi:10.1079/9781845932060.0042. ↩

Den här artikeln är en översättning av den engelska artikeln, revision 1917.

Kategorier

Visa källkod för Jätteloka

Den här sidan är halvskyddad för att förhindra ihållande störningar från intressenter. Du kan visa och kopiera källkoden för sidan, eller föreslå ändringar på diskussionssidan.

På andra språk

Hogweed.org hålls i allmän ägo på 17 språk. Varje utgåva är översatt från den engelska.

English Giant hogweed
Deutsch Riesen-Bärenklau
Français Berce du Caucase
Español Perejil gigante
Italiano Panace di Mantegazza
Português Branca-ursina-gigante
Polski Barszcz Mantegazziego
Nederlands Reuzenberenklauw
Română Brânca-ursului uriașă
Ελληνικά Γιγάντιο ηράκλειο
Čeština Bolševník velkolepý
Svenska Jätteloka
Magyar Kaukázusi medvetalp
Dansk Kæmpe-bjørneklo
Suomi Kaukasianjättiputki
Norsk bokmål Kjempebjørnekjeks
Русский Гигантские борщевики