Hogweed.org Encyklopedin som alla kan rensa

Art. 0009 Rev. 1848 Fara: fototoxisk

Furanokumarin

Från Hogweed.org, encyklopedin som hålls i allmän ägo

Innehåll
  1. Struktur
  2. I jätteloka
  3. Biosyntes
  4. Fotokemi
  5. Medicin
  6. Ekologi och evolution
  7. Se även
  8. Referenser

Den här artikeln handlar om ämnesklassen. För brännskadan de orsakar, se Fytofotodermatit.

Furanokumariner, eller furokumariner, är en klass av växtämnen uppbyggda av en furanring sammansmält med kumarin. De är ofarliga i mörker. I ultraviolett ljus binder de till DNA, och i hud som varit i kontakt med dem blir resultatet en brännskada, fytofotodermatit. De är anledningen till att jätteloka är farlig.1

Furanokumariner bildas huvudsakligen av fyra obesläktade växtfamiljer: flockblommiga växter (Apiaceae), citrusfamiljen (Rutaceae), baljväxter (Fabaceae) och fikonväxter (Moraceae).2 Åtminstone några av dem uppfann ämnena oberoende av varandra. Växterna använder dem som försvar mot insekter och svamp, och insekterna har svarat med egna enzymer, i en samevolutionär kapprustning som studerats i ett halvt sekel.3 Människor har i omkring 4 000 år använt dem för att behandla hudsjukdom med solljus,4 och möter dem omedvetet i grapefruktjuice, där de stör verkan av mer än 85 läkemedel.5

Struktur

Fig. 1 C₁₁H₆O₃ · psoralen · linjär
Fyra furanokumariner hos lokorna, återgivna i ASCII-tecken. De två bindningar som reagerar med DNA i ultraviolett ljus är markerade; slå på UVA för att se dem. Psoralen och dess metoxiderivat är linjära och kan binda två strängar; angelicin är böjd och binder bara en.

En furanokumarin har tre ringar i en platt rad: en bensenring, en pyronring (som tillsammans bildar kumarin) och en femledad furanring. Var furanringen sitter fast avgör formen.3

  • I linjära furanokumariner är furanringen sammansmält vid position 6 och 7 på kumarinet, och molekylen är rak. Stamföreningen är psoralen; dess mest kända derivat är bergapten (5-metoxipsoralen, 5-MOP) och xantotoxin (8-metoxipsoralen, 8-MOP, metoxsalen).
  • I angulära furanokumariner är furanringen sammansmält vid 7 och 8, och molekylen är böjd. Stamföreningen är angelicin; dess derivat omfattar isobergapten, sfondin och pimpinellin.

Två numreringssystem används. I det traditionella är bergapten 5-metoxipsoralen; i det sammansmälta ringsystemets systematiska namn är samma kolatom nummer 4. Förvirringen är genomgående i litteraturen.63 Uppskattningar av hur många naturliga furanokumariner som är kända varierar från drygt femtio till över tvåhundra, beroende på vem som räknar.72

Jättelokornas furanokumariner
FöreningKlassFormel
Psoralen
ficusin		linjärC11H6O3
Bergapten
5-MOP, heraclin		linjärC12H8O4
Xantotoxin
8-MOP, metoxsalen		linjärC12H8O4
Isopimpinellin
5,8-dimetoxipsoralen		linjärC13H10O5
Imperatorin
ammidin		linjärC16H14O4
Angelicin
isopsoralen		angulärC11H6O3
Isobergapten
5-metoxiangelicin		angulärC12H8O4
Sfondin
6-metoxiangelicin		angulärC12H8O4
Pimpinellin
5,6-dimetoxiangelicin		angulärC13H10O5

I jätteloka

Varje jätteloka bildar båda slagen. Redan 1976 noterade en rapport om fem personer som brändes av jätteloka en klar dag att den och 28 andra arter av Heracleum ger linjära furanokumariner;1 släktet som helhet har sedan dess visat sig ge dem från mer än hundra arter.8

Mängderna är stora. I bredloka insamlad i juli 2021 utgjorde fyra furanokumariner tillsammans mellan 3,5 och 14,4 mg per gram färsk vävnad, beroende på organ och population. Blommor från Moskva-regionen var rikast, med 7,5 mg xantotoxin per gram, och reproduktiva organ innehöll i allmänhet mer än blad.8 I bladen hos jätteloka i Slovakien steg angelicinhalten från omkring 5,7 mg per gram torrsubstans i april till 10–12 mg i juni och juli.9 En tidigare studie av jätteloka fann mest i frukten, mindre i bladen och minst i stjälken.10 Varmt väder höjer dosen: två dagar vid 35 °C ökade xantotoxinet i bladen hos bredloka med omkring 80 procent.11

Lokorna bryter mot en regel i kemin. Angulära furanokumariner ansågs länge vara mindre beståndsdelar, vanligen mindre än en tiondel av en växts totala mängd.3 Hos båda jättelokorna är angelicin ofta den enskilt största komponenten: i bladen hos jätteloka, och i fruktskalen hos bredloka, där den också är det huvudsakliga medlet genom vilket fröet hämmar tillväxten hos andra växter.912

Ämnena väntar inte på att frigöras. Hos bredloka finns de i stjälkens och bladets levande hår, och som kristaller på ytan av håren och andra celler, där den lättaste beröring för dem vidare.13 Hos den besläktade H. persicum, studerad under namnet H. laciniatum, var rötterna hos äldre plantor starkt fototoxiska även när de grävdes upp ur frusen mark i december.14

Den lilla inhemska H. sibiricum innehåller däremot bara spår av angelicin: den saknar en fungerande kopia av genen för det första steget i den angulära grenen.8

Biosyntes

Fig. 2 Biosyntes

Två grenar från en gemensam prekursor. Var på umbelliferonet en prenylgrupp fästs avgör om växten bildar linjära eller angulära föreningar.

Furanokumariner byggs upp från aminosyran fenylalanin via umbelliferon, en enkel kumarin.3 Det avgörande steget är att en femkolsprenylgrupp fästs vid umbelliferonet, utfört av plastidens prenyltransferaser. Fäst vid kol 6 leder det till de linjära föreningarna; vid kol 8, till de angulära.1516

I den linjära grenen sluts den prenylerade mellanprodukten till (+)-marmesin, varifrån psoralensyntas klipper bort sidokedjan i ett enda steg och frisätter den som aceton.17 Psoralen hydroxyleras och metyleras sedan till bergapten och xantotoxin.18 I den angulära grenen omvandlar angelicinsyntas (+)-kolumbianetin till angelicin genom samma typ av reaktion.19 Hos jätteloka har detta steg följts i levande blad.20 Enzymerna som bildar de angulära derivaten sfondin och pimpinellin hade år 2019 ännu inte isolerats.7

Bortom umbelliferonet behöver en växt bara tre enzymer för att bilda psoralen, vilket kan förklara varför vägen har utvecklats flera gånger.2 Produkten är farlig för sin egen tillverkare: psoralen inaktiverar ett av växtens egna enzymer tidigt i vägen. Vinruta och persilja, som bildar furanokumariner, bär versioner av enzymet som är svårare att slå ut.21

Bredlokans genom, sekvenserat 2023, innehåller 55 106 gener, mot de 25 000–35 000 som är typiska för växter. Överskottet kommer inte från en fördubbling av hela genomet utan från upprepad duplicering av enskilda gener.22 Genomet bär kandidatgener för varje steg i furanokumarinvägen, flera av dem i två eller tre kopior.8

Fotokemi

Fig. 3 Tvärbindning

Hur en linjär furanokumarin tvärbinder DNA. En angulär stannar vid den andra panelen.

En furanokumarin gör ingenting i mörker. Eftersom den är platt glider den in mellan DNA:ts staplade baspar. När den absorberar en foton av ultraviolett A reagerar den, via sitt exciterade triplettillstånd, med ett närliggande tymin och bildar en fyrledad ring mellan en av sina dubbelbindningar och tyminets.23 Reaktionen är snabb: hos en psoralenmolekyl som studerats i detalj är den fullbordad inom omkring 50 mikrosekunder.24

En linjär molekyl som bundit med sin furanände kan absorbera ytterligare en foton och binda med sin pyronände till ett tymin på den motsatta strängen, så att spiralens två strängar fogas samman.2523 Sådana tvärbindningar mellan strängarna blockerar kopieringen av DNA. Den föredragna platsen är ett tymin följt av ett adenin, 5′-TpA, och sträckor av omväxlande A och T är heta punkter.2627

Angulära furanokumariner binder en gång och stannar där: deras böjda form tillåter inte en andra bindning, och de bildar bara monoaddukter.28 En inflytelserik översikt från 1983 hävdade att de angulära föreningarna inte alls kunde binda DNA.3 Fotokemiskt arbete visade att de gör det, om än bara en gång,28 och hudtester från samma år bekräftade att angelicin, sfondin och pimpinellin är fototoxiska.29 Furanokumariner bildar också reaktivt syre i ljus, vilket skadar membran; hur mycket detta bidrar till brännskadan är omtvistat.3031

De våglängder som spelar roll ligger i det ultravioletta A-området. För jättelokans furanokumariner når hudreaktionen sitt max vid 330–335 nm, i ultraviolett A.32 Skadan uppträder 24 till 72 timmar senare, följd av mörkfärgning av huden.33 Av föreningarna isolerade från H. persicum var bergapten den mest fototoxiska.32

Medicin

Fotokemoterapi

För mer än 3 500 år sedan behandlade läkekunniga i Egypten och Indien fläckar av förlorad hudfärg med fröna från Ammi majus och Psoralea corylifolia, intagna genom munnen och följda av solljus.3435 År 1948 rapporterade A. M. El Mofty i Egypten om behandling av vitiligo med renat xantotoxin och solljus.35 År 1974 gav en grupp vid Harvard metoxsalen genom munnen, följt av långvågigt ultraviolett ljus, till patienter med svår psoriasis; hos 21 patienter läkte sjukdomen ut helt. De kallade metoden fotokemoterapi, och den blev känd som PUVA, psoralen plus UVA.36

PUVA användes på tusentals patienter mot psoriasis, kutant lymfom och mer än sexton andra hudsjukdomar, och gav upphov till extrakorporeal fotoferes, där blodceller behandlas utanför kroppen.434

Cancer

Skadan som läker huden orsakar också cancer. Metoxsalen med ultraviolett A klassificeras av Internationella cancerforskningsbyrån (IARC) som cancerframkallande för människa (grupp 1); 5-metoxipsoralen är sannolikt cancerframkallande (grupp 2A); angelicin med UVA, som inte bildar några tvärbindningar, kan inte klassificeras (grupp 3).37 I en amerikansk kohort på 1 380 psoriasispatienter som först behandlades 1975–76 utvecklade en fjärdedel skivepitelcancer i huden, 2 973 fall sammanlagt, och risken steg brant med antalet behandlingar.38 Risken för melanom steg omkring femton år efter den första behandlingen, särskilt hos patienter som fått 250 behandlingar eller fler.39

Grapefrukt

Grapefruktseffekten upptäcktes av en slump. En studie från 1989 av alkohol och blodtrycksläkemedlet felodipin, där alkoholen gavs i grapefruktjuice, fann långt mer felodipin i blodet än väntat.40 Med grapefruktjuice nådde felodipin blodet vid 284 procent av den nivå som nåddes med vatten; apelsinjuice hade ingen sådan effekt.41

Orsaken är två furanokumariner i grapefrukten, bergamottin och 6′,7′-dihydroxibergamottin. De förstör enzymet CYP3A4 i tarmväggen, som annars skulle bryta ned en del av varje dos innan den nådde blodet.4243 Enzymet stängs inte bara av utan förstörs; tarmen måste bilda det på nytt.44 En grapefruktjuice ur vilken furanokumarinerna avlägsnats påverkade inte felodipin alls.45 Mer än 85 läkemedel är kända för eller väntas kunna interagera med grapefrukt.5

Ekologi och evolution

Försvar

Furanokumariner skyddar de växter som bildar dem. År 1978 visade May Berenbaum att xantotoxin var giftigt för en larv som äter många sorters växter, och mindre giftigt utan ultraviolett ljus, medan dess förstadium umbelliferon var ofarligt. Hon kallade växtens omvandling av det ena till det andra biosyntetisk flykt.46 Ämnena bildas också som svar på svampangrepp, som fytoalexiner.47 Försvaret har ett pris: hos vildpalsternacka kostar ett inducerat kemiskt försvar växten fotosyntes och tillväxt.48

Kapprustning

Specialister kom ikapp. Svarta svalstjärten, en fjäril knuten till flockblommiga växter, tar knappt skada av xantotoxin, men angelicin minskar dess tillväxt och fruktsamhet. Berenbaum och Paul Feeny föreslog 1981 att de angulära föreningarna, som bara finns hos några få avancerade grupper inom familjen, var ett steg längre, en eskalering i en samevolutionär kapprustning.49 Svalstjärtens enzym för att bryta ned furanokumariner, CYP6B1, slås på av xantotoxin i dess föda,50 och visade sig senare även bryta ned angelicin.51

Palsternacksplattmalen, som bara äter palsternacka och lokor, håller igång sina avgiftande enzymer även när den svälter på protein, på bekostnad av sin tillväxt.52 Hos vildpalsternacka nedärvs motståndskraften mot malen, men genetiska begränsningar sätter gränser för växtens svar och håller de två i vad författarna kallade ett evolutionärt dödläge.53 När malen nådde Nordamerika på 1800-talet blev palsternackorna där, som hade vuxit upp utan den, giftigare.54 Malen äter också jätteloka; i Nederländerna var fjärilar uppfödda på den mindre än de som föddes upp på inhemsk björnloka.55

Flera uppfinningar

Fikonet bildar furanokumariner med enzymer obesläktade med dem hos de flockblommiga växterna. Dess första avgörande enzym utvecklades från en annan anfader, och dess marmesinsyntas är en ny uppfinning inom sin egen linje. Vägen förefaller ha uppstått oberoende flera gånger.256 Inom familjen flockblommiga växter tycks de angulära föreningarna ha utvecklats efter de linjära.16

Se även

Footnotes

  1. Camm, E.; Buck, H. W. L.; Mitchell, J. C. (1976). “Phytophotodermatitis from Heracleum mantegazzianum”. Contact Dermatitis. 2 (2): 68–72. doi:10.1111/j.1600-0536.1976.tb02987.x. ↩ ↩2

  2. Munakata, R.; Kitajima, S.; Nuttens, A.; et al. (2020). “Convergent evolution of the UbiA prenyltransferase family underlies the independent acquisition of furanocoumarins in plants”. New Phytologist. 225 (5): 2166–2182. doi:10.1111/nph.16277. ↩ ↩2 ↩3 ↩4

  3. Berenbaum, M. (1983). “Coumarins and caterpillars: a case for coevolution”. Evolution. 37 (1): 163–179. doi:10.1111/j.1558-5646.1983.tb05524.x. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6

  4. Pathak, M. A.; Fitzpatrick, T. B. (1992). “The evolution of photochemotherapy with psoralens and UVA (PUVA): 2000 BC to 1992 AD”. Journal of Photochemistry and Photobiology B. 14 (1–2): 3–22. doi:10.1016/1011-1344(92)85080-E. ↩ ↩2

  5. Bailey, D. G.; Dresser, G.; Arnold, J. M. O. (2013). “Grapefruit–medication interactions: forbidden fruit or avoidable consequences?”. CMAJ. 185 (4): 309–316. doi:10.1503/cmaj.120951. ↩ ↩2

  6. PubChem. Compound records for psoralen (CID 6199), bergapten (CID 2355) and xanthotoxin (CID 4114). National Center for Biotechnology Information. Retrieved 26 September 2026. ↩

  7. Bruni, R.; Barreca, D.; Protti, M.; et al. (2019). “Botanical sources, chemistry, analysis, and biological activity of furanocoumarins of pharmaceutical interest”. Molecules. 24 (11): 2163. doi:10.3390/molecules24112163. ↩ ↩2

  8. Shtratnikova, V. Yu.; Bogdanov, V. P.; Schelkunov, M. I.; et al. (2025). “Furanocoumarins in two European species of Heracleum: transcriptomic and metabolomic study”. BMC Plant Biology. 25: 1091. doi:10.1186/s12870-025-07042-3. ↩ ↩2 ↩3 ↩4

  9. Gruľová, D.; Baranová, B.; Eliašová, A.; et al. (2024). “Does the invasive Heracleum mantegazzianum influence other species by allelopathy?”. Plants. 13 (10): 1333. doi:10.3390/plants13101333. ↩ ↩2

  10. Pira, E.; Romano, C.; Sulotto, F.; Pavan, I.; Monaco, E. (1989). “Heracleum mantegazzianum growth phases and furocoumarin content”. Contact Dermatitis. 21 (5): 300–303. doi:10.1111/j.1600-0536.1989.tb04747.x. ↩

  11. Rysiak, A.; Dresler, S.; Hanaka, A.; et al. (2021). “High temperature alters secondary metabolites and photosynthetic efficiency in Heracleum sosnowskyi”. International Journal of Molecular Sciences. 22 (9): 4756. doi:10.3390/ijms22094756. ↩

  12. Mishyna, M.; Laman, N.; Prokhorov, V.; Fujii, Y. (2015). “Angelicin as the principal allelochemical in Heracleum sosnowskyi fruit”. Natural Product Communications. 10 (5): 767–770. doi:10.1177/1934578X1501000517. ↩

  13. Weryszko-Chmielewska, E.; Chwil, M. (2017). “Localisation of furanocoumarins in the tissues and on the surface of shoots of Heracleum sosnowskyi”. Botany. 95 (11): 1057–1070. doi:10.1139/cjb-2017-0043. ↩

  14. Kavli, G.; Volden, G.; Midelfart, K.; Krokan, H.; Prytz, J. O.; Haugsbø, S. (1983). “In vivo and in vitro phototoxicity of different parts of Heracleum laciniatum”. Contact Dermatitis. 9 (4): 269–273. doi:10.1111/j.1600-0536.1983.tb04388.x. ↩

  15. Karamat, F.; Olry, A.; Munakata, R.; et al. (2014). “A coumarin-specific prenyltransferase catalyzes the crucial biosynthetic reaction for furanocoumarin formation in parsley”. The Plant Journal. 77 (4): 627–638. doi:10.1111/tpj.12409. ↩

  16. Munakata, R.; Olry, A.; Karamat, F.; et al. (2016). “Molecular evolution of parsnip (Pastinaca sativa) membrane-bound prenyltransferases for linear and/or angular furanocoumarin biosynthesis”. New Phytologist. 211 (1): 332–344. doi:10.1111/nph.13899. ↩ ↩2

  17. Larbat, R.; Kellner, S.; Specker, S.; et al. (2007). “Molecular cloning and functional characterization of psoralen synthase, the first committed monooxygenase of furanocoumarin biosynthesis”. Journal of Biological Chemistry. 282 (1): 542–554. doi:10.1074/jbc.M604762200. ↩

  18. Krieger, C.; Roselli, S.; Kellner-Thielmann, S.; et al. (2018). “The CYP71AZ P450 subfamily: a driving factor for the diversification of coumarin biosynthesis in apiaceous plants”. Frontiers in Plant Science. 9: 820. doi:10.3389/fpls.2018.00820. ↩

  19. Larbat, R.; Hehn, A.; Hans, J.; et al. (2009). “Isolation and functional characterization of CYP71AJ4 encoding for the first P450 monooxygenase of angular furanocoumarin biosynthesis”. Journal of Biological Chemistry. 284 (8): 4776–4785. doi:10.1074/jbc.M807351200. ↩

  20. Stanjek, V.; Boland, W. (1998). “Biosynthesis of angular furanocoumarins: mechanism and stereochemistry of the oxidative dealkylation of columbianetin to angelicin in Heracleum mantegazzianum (Apiaceae)”. Helvetica Chimica Acta. 81 (9): 1596–1607. doi:10.1002/(SICI)1522-2675(19980909)81:9<1596::AID-HLCA1596>3.0.CO;2-F. ↩

  21. Gravot, A.; Larbat, R.; Hehn, A.; et al. (2004). “Cinnamic acid 4-hydroxylase mechanism-based inactivation by psoralen derivatives: cloning and characterization of a C4H from a psoralen producing plant, Ruta graveolens, exhibiting low sensitivity to psoralen inactivation”. Archives of Biochemistry and Biophysics. 422 (1): 71–80. doi:10.1016/j.abb.2003.12.013. ↩

  22. Schelkunov, M. I.; Shtratnikova, V. Yu.; Klepikova, A. V.; et al. (2024). “The genome of the toxic invasive species Heracleum sosnowskyi carries an increased number of genes despite absence of recent whole-genome duplications”. The Plant Journal. 117 (2): 449–463. doi:10.1111/tpj.16500. ↩

  23. Diekmann, J.; Theves, I.; Thom, K. A.; Gilch, P. (2020). “Tracing the photoaddition of pharmaceutical psoralens to DNA”. Molecules. 25 (22): 5242. doi:10.3390/molecules25225242. ↩ ↩2

  24. Diekmann, J.; Gontcharov, J.; Fröbel, S.; et al. (2019). “The photoaddition of a psoralen to DNA proceeds via the triplet state”. Journal of the American Chemical Society. 141 (34): 13643–13653. doi:10.1021/jacs.9b06521. ↩

  25. Dall’Acqua, F.; Marciani, S.; Ciavatta, L.; Rodighiero, G. (1971). “Formation of inter-strand cross-linkings in the photoreactions between furocoumarins and DNA”. Zeitschrift für Naturforschung B. 26 (6): 561–569. doi:10.1515/znb-1971-0613. ↩

  26. Sage, E.; Moustacchi, E. (1987). “Sequence context effects on 8-methoxypsoralen photobinding to defined DNA fragments”. Biochemistry. 26 (12): 3307–3314. doi:10.1021/bi00386a010. ↩

  27. Boyer, V.; Moustacchi, E.; Sage, E. (1988). “Sequence specificity in photoreaction of various psoralen derivatives with DNA: role in biological activity”. Biochemistry. 27 (8): 3011–3018. doi:10.1021/bi00408a052. ↩

  28. Dall’Acqua, F.; Vedaldi, D.; Caffieri, S.; et al. (1984). “Chemical basis of the photosensitizing activity of angelicins”. National Cancer Institute Monographs. 66: 55–60. PMID 6531039. ↩ ↩2

  29. Kavli, G.; Midelfart, K.; Raa, J.; Volden, G. (1983). “Phototoxicity from furocoumarins (psoralens) of Heracleum laciniatum in a patient with vitiligo: action spectrum studies on bergapten, pimpinellin, angelicin and sphondin”. Contact Dermatitis. 9 (5): 364–366. doi:10.1111/j.1600-0536.1983.tb04429.x. ↩

  30. Pathak, M. A.; Joshi, P. C. (1984). “Production of active oxygen species (¹O₂ and O₂•⁻) by psoralens and ultraviolet radiation (320–400 nm)”. Biochimica et Biophysica Acta. 798 (1): 115–126. doi:10.1016/0304-4165(84)90018-7. ↩

  31. Sage, E.; Le Doan, T.; Boyer, V.; et al. (1989). “Oxidative DNA damage photo-induced by 3-carbethoxypsoralen and other furocoumarins”. Journal of Molecular Biology. 209 (2): 297–314. doi:10.1016/0022-2836(89)90278-7. ↩

  32. Kavli, G.; Raa, J.; Johnson, B. E.; Volden, G.; Haugsbø, S. (1983). “Furocoumarins of Heracleum laciniatum: isolation, phototoxicity, absorption and action spectra studies”. Contact Dermatitis. 9 (4): 257–262. doi:10.1111/j.1600-0536.1983.tb04386.x. ↩ ↩2

  33. Kavli, G.; Volden, G. (1984). “Phytophotodermatitis”. Photodermatology. 1 (2): 65–75. PMID 6397734. ↩

  34. Hönigsmann, H. (2013). “History of phototherapy in dermatology”. Photochemical & Photobiological Sciences. 12 (1): 16–21. doi:10.1039/c2pp25120e. ↩ ↩2

  35. Hamblin, M. R.; Abrahamse, H. (2020). “Oxygen-independent antimicrobial photoinactivation: type III photochemical mechanism?”. Antibiotics. 9 (2): 53. doi:10.3390/antibiotics9020053. ↩ ↩2

  36. Parrish, J. A.; Fitzpatrick, T. B.; Tanenbaum, L.; Pathak, M. A. (1974). “Photochemotherapy of psoriasis with oral methoxsalen and longwave ultraviolet light”. New England Journal of Medicine. 291 (23): 1207–1211. doi:10.1056/NEJM197412052912301. ↩

  37. International Agency for Research on Cancer. “Agents classified by the IARC Monographs”. Retrieved 26 September 2026. ↩

  38. Stern, R. S.; PUVA Follow-Up Study (2012). “The risk of squamous cell and basal cell cancer associated with psoralen and ultraviolet A therapy: a 30-year prospective study”. Journal of the American Academy of Dermatology. 66 (4): 553–562. doi:10.1016/j.jaad.2011.04.004. ↩

  39. Stern, R. S.; Nichols, K. T.; Väkevä, L. H. (1997). “Malignant melanoma in patients treated for psoriasis with methoxsalen (psoralen) and ultraviolet A radiation (PUVA)”. New England Journal of Medicine. 336 (15): 1041–1045. doi:10.1056/NEJM199704103361501. ↩

  40. Bailey, D. G.; Spence, J. D.; Edgar, B.; Bayliff, C. D.; Arnold, J. M. (1989). “Ethanol enhances the hemodynamic effects of felodipine”. Clinical and Investigative Medicine. 12 (6): 357–362. PMID 2612087. ↩

  41. Bailey, D. G.; Spence, J. D.; Munoz, C.; Arnold, J. M. O. (1991). “Interaction of citrus juices with felodipine and nifedipine”. The Lancet. 337 (8736): 268–269. doi:10.1016/0140-6736(91)90872-M. ↩

  42. He, K.; Iyer, K. R.; Hayes, R. N.; et al. (1998). “Inactivation of cytochrome P450 3A4 by bergamottin, a component of grapefruit juice”. Chemical Research in Toxicology. 11 (4): 252–259. doi:10.1021/tx970192k. ↩

  43. Schmiedlin-Ren, P.; Edwards, D. J.; Fitzsimmons, M. E.; et al. (1997). “Mechanisms of enhanced oral availability of CYP3A4 substrates by grapefruit constituents”. Drug Metabolism and Disposition. 25 (11): 1228–1233. PMID 9351897. ↩

  44. Lown, K. S.; Bailey, D. G.; Fontana, R. J.; et al. (1997). “Grapefruit juice increases felodipine oral availability in humans by decreasing intestinal CYP3A protein expression”. Journal of Clinical Investigation. 99 (10): 2545–2553. doi:10.1172/JCI119439. ↩

  45. Paine, M. F.; Widmer, W. W.; Hart, H. L.; et al. (2006). “A furanocoumarin-free grapefruit juice establishes furanocoumarins as the mediators of the grapefruit juice–felodipine interaction”. American Journal of Clinical Nutrition. 83 (5): 1097–1105. doi:10.1093/ajcn/83.5.1097. ↩

  46. Berenbaum, M. (1978). “Toxicity of a furanocoumarin to armyworms: a case of biosynthetic escape from insect herbivores”. Science. 201 (4355): 532–534. doi:10.1126/science.201.4355.532. ↩

  47. Tietjen, K. G.; Hunkler, D.; Matern, U. (1983). “Differential response of cultured parsley cells to elicitors from two non-pathogenic strains of fungi. 1. Identification of induced products as coumarin derivatives”. European Journal of Biochemistry. 131 (2): 401–407. doi:10.1111/j.1432-1033.1983.tb07277.x. ↩

  48. Zangerl, A. R.; Arntz, A. M.; Berenbaum, M. R. (1997). “Physiological price of an induced chemical defense: photosynthesis, respiration, biosynthesis, and growth”. Oecologia. 109 (3): 433–441. doi:10.1007/s004420050103. ↩

  49. Berenbaum, M.; Feeny, P. (1981). “Toxicity of angular furanocoumarins to swallowtail butterflies: escalation in a coevolutionary arms race?”. Science. 212 (4497): 927–929. doi:10.1126/science.212.4497.927. ↩

  50. Cohen, M. B.; Schuler, M. A.; Berenbaum, M. R. (1992). “A host-inducible cytochrome P-450 from a host-specific caterpillar: molecular cloning and evolution”. Proceedings of the National Academy of Sciences. 89 (22): 10920–10924. doi:10.1073/pnas.89.22.10920. ↩

  51. Wen, Z.; Pan, L.; Berenbaum, M. R.; Schuler, M. A. (2003). “Metabolism of linear and angular furanocoumarins by Papilio polyxenes CYP6B1 co-expressed with NADPH cytochrome P450 reductase”. Insect Biochemistry and Molecular Biology. 33 (9): 937–947. doi:10.1016/S0965-1748(03)00100-0. ↩

  52. Berenbaum, M. R.; Zangerl, A. R. (1994). “Costs of inducible defense: protein limitation, growth, and detoxification in parsnip webworms”. Ecology. 75 (8): 2311–2317. doi:10.2307/1940886. ↩

  53. Berenbaum, M. R.; Zangerl, A. R.; Nitao, J. K. (1986). “Constraints on chemical coevolution: wild parsnips and the parsnip webworm”. Evolution. 40 (6): 1215–1228. doi:10.1111/j.1558-5646.1986.tb05746.x. ↩

  54. Zangerl, A. R.; Berenbaum, M. R. (2005). “Increase in toxicity of an invasive weed after reassociation with its coevolved herbivore”. Proceedings of the National Academy of Sciences. 102 (43): 15529–15532. doi:10.1073/pnas.0507805102. ↩

  55. Harvey, J. A.; Ode, P. J.; Gols, R. (2020). “Population- and species-based variation of webworm–parasitoid interactions in hogweeds (Heracleum spp.) in the Netherlands”. Environmental Entomology. 49 (4): 924–930. doi:10.1093/ee/nvaa052. ↩

  56. Villard, C.; Munakata, R.; Kitajima, S.; et al. (2021). “A new P450 involved in the furanocoumarin pathway underlies a recent case of convergent evolution”. New Phytologist. 231 (5): 1923–1939. doi:10.1111/nph.17458. ↩

Den här artikeln är en översättning av den engelska artikeln, revision 1848.

Kategorier

Visa källkod för Furanokumarin

Redigering är pausad under fröspridningssäsongen. Du kan visa och kopiera källkoden för sidan.

På andra språk

Hogweed.org hålls i allmän ägo på 17 språk. Varje utgåva är översatt från den engelska.

English Furanocoumarin
Deutsch Furocumarine
Français Furocoumarine
Español Furanocumarina
Italiano Furanocumarina
Português Furanocumarina
Polski Furanokumaryna
Nederlands Furanocoumarine
Română Furanocumarine
Ελληνικά Φουρανοκουμαρίνη
Čeština Furanokumarin
Svenska Furanokumarin
Magyar Furanokumarin
Dansk Furanocumarin
Suomi Furanokumariini
Norsk bokmål Furanokumarin
Русский Фурокумарины