Art. 0016 Rev. 1789

Flockblommiga växter

Innehåll
  1. Taxonomi
  2. Beskrivning
  3. Nyttoväxter
  4. Giftväxter
  5. Silfion
  6. Se även
  7. Referenser

”Umbelliferae” leder hit. För den blomställning som gett familjen dess namn, se Flock. För jättelokornas släkte, se Heracleum.

Apiaceae, även kallad Umbelliferae eller flockblommiga växter, är en familj blomväxter i ordningen Apiales. Medlemmarna, de flockblommiga växterna, är mestadels doftande örter, ofta med ihåliga stjälkar, och oftast med delade blad vars bladskaft slidar om stjälken vid basen. Blommorna sitter vanligen i sammansatta flockar, och den torra frukten delas i två delfrukter, var och en med ett frö.123 Kews World Checklist of Vascular Plants godtar 457 släkten och 4 028 arter, även om andra publicerade uppskattningar skiljer sig kraftigt åt.4 Familjen förekommer över hela världen och är mest artrik i tempererade delar av norra halvklotet.1

Familjen både föder och förgiftar: en flora över Irak kallar den ”av betydande ekonomisk vikt”, med dödliga gifter bland sina arter såväl som matväxter.5 Den ger grönsaker som morot, palsternacka och selleri, och örter och kryddor som persilja, dill, fänkål, koriander, spiskummin, kummin och anis;2 enbart Kina på fastlandet odlar omkring två femtedelar av världens morötter och rovor.6 Den omfattar också odört, vars alkaloider är nervgifter,7 sprängörterna, som räknas bland Nordamerikas och Storbritanniens giftigaste växter,8 samt jätteloka och vildpalsternacka, som bränner hud som varit i kontakt med dem och sedan utsätts för solljus.910

Silfion, en försvunnen växt från antikens Kyrenaika, med en stjälk som hos Ferula, har identifierats med flera flockblommiga växter, men med ingen för säkert.111213 Dess saft vägdes, enligt Plinius, upp mot silver. På hans tid, det första århundradet e.Kr., kunde växten inte längre hittas i Kyrenaika, och en översikt från 2026 kallar dess försvinnande det första kända fallet av en människoorsakad växtutrotning i skriven historia.1415

Taxonomi

Storlek

Antalet arter i familjen skiljer sig mellan källorna. World Checklist of Vascular Plants, i sin version av den 4 juni 2026, godtar 457 släkten, två av dem hybridsläkten, och 4 028 arter, 21 av dem namngivna hybrider.4 Den 26 september 2026 angav Plants of the World Online, Kews webbplats som presenterar checklistan, 456 släkten på familjens sida, och 458 släkten och 4 001 arter via sin söktjänst.16 Andra publicerade uppskattningar sträcker sig från 2 850 till 3 820 arter, och från ”fler än 200” släkten till 466.17118

Publicerade uppskattningar av släkten och arter
KällaSläktenArter
World Checklist of Vascular Plants (2026)4574 028
Plants of the World Online (2026)456 eller 4584 001
Kew Temperate Plant Families Identification Handbook (2023)ca 4663 820
Clarkson m.fl. (2021)466–
Christenhusz & Byng (2016)ca 442ca 3 575
Neotropikey (från 2009)428–4343 500–3 780
Trees of New Guinea (2022)434ca 3 800
Flora of Iraqöver 2003 000
Flora of the Cayman Islands (2012)mer än 2002 850
Källor: World Checklist;4 Plants of the World Online;16 Kew-handboken,1 Neotropikey,2 Trees of New Guinea,19 Flora of Iraq5 och Flora of the Cayman Islands,17 citerade på Plants of the World Online; Clarkson m.fl.;18 Christenhusz & Byng.20

De största släktena i World Checklist är Eryngium (265 arter), Ferula (231) och Bupleurum (225); lokorna, Heracleum, har 93.4 En artikel från 2025 kallar ändå Ferula familjens största släkte.21

Placering

Angiosperm Phylogeny Groups klassificering, APG IV (2016), placerar Apiaceae i ordningen Apiales, i asteridernas campanulida klad, tillsammans med Pennantiaceae, Torricelliaceae, Griseliniaceae, Pittosporaceae, Araliaceae och Myodocarpaceae. APG IV numrerar sina 416 familjer i en enda löpande följd, och Apiaceae kommer sist.22 Gränsen mot Araliaceae har länge varit oskarp: molekylära studier flyttade Hydrocotyle från Apiaceae till Araliaceae, och Mackinlaya-gruppen åt andra hållet.223 Apiaceae är vanligen örter utan stipler, med en torr frukt i två delar; Araliaceae är vanligen buskar och träd med stipler, med en bärlik stenfrukt.2

Underfamiljer

Fyra underfamiljer erkänns för närvarande: Apioideae, Saniculoideae, Azorelloideae och Mackinlayoideae, de två sistnämnda namngivna 2004.1824 Apioideae, den största, har omkring 400 släkten och 3 000 arter, bland dem morot, persilja, spiskummin, koriander och kummin.2526 Den gamla underfamiljen Hydrocotyloideae har splittrats upp: 40 av dess 42 släkten undersöktes 2009, och de föll ut i minst sex linjer fördelade över Apiaceae och Araliaceae; dess typsläkte, Hydrocotyle, hör hemma i Araliaceae.23 En studie från 2021, som sekvenserade 234 släkten, bekräftade de fyra underfamiljerna och fann att Platysace är systergrupp till alla andra Apiaceae.18

Namn

Familjen har två giltiga namn. Umbelliferae Juss. publicerades i Genera Plantarum, daterad 4 augusti 1789, och Apiaceae Lindl. i andra upplagan av Introduction to the Natural System of Botany, daterad 13 juni 1836. Båda är bevarade namn.1622

Den botaniska koden, International Code of Nomenclature for algae, fungi, and plants, bildar namnet på en familj från ett av dess släkten med ändelsen -aceae, ”men se Art. 18.5”. Den artikeln förklarar nio traditionella namn, ”hävdvunna”, giltigt publicerade trots att de inte är bildade på detta sätt, och Art. 18.6 tillåter som alternativ åtta namn bildade från ett släkte på det vanliga sättet, nomina alternativa.2722 Alternativet till Umbelliferae är Apiaceae, från Apium, sellerisläktet, som är typen för båda namnen; andra sådana par är Compositae och Asteraceae, Gramineae och Poaceae, samt Leguminosae och Fabaceae, ett alternativ som Leguminosae delar med Papilionaceae.274

I Koden är alltså Apiaceae alternativet; i APG IV, som använder Apiaceae, är det i stället Umbelliferae som anges som alternativ, inom parentes. APG IV, den första listan i sin serie att skriva ut dem, noterade att Royal Botanic Gardens, Kew, formellt godkänner Compositae och Leguminosae men använder Apiaceae, inte Umbelliferae.22

Umbelliferae betyder ”flockbärande”, av latinets umbella, ”solskärm” eller ”parasoll”, en diminutiv av umbra, ”skugga”, och -fer, av fero, ”jag bär”.32829 Apium var latin för persilja eller selleri.28

Beskrivning

Flockblommiga växter är mestadels doftande örter; halvbuskar, buskar och träd är sällsynta, och på Nya Guinea är Mackinlaya det enda släkte som bildar träd.119 Stjälkarna är ofta ihåliga mellan noderna, där en riklig märg krymper när stjälken mognar.15 Bladen är vanligen strödda och sammansatta eller djupt flikade; bladskaftet slidar vanligen om stjälken vid basen, och stipler saknas oftast.12

Blomställningen är oftast en sammansatt flock, vars strålar var och en slutar i en mindre flock, delflocken; mer sällan är den en enkel flock, ett huvud, som hos Eryngium, eller en kvast.1526 Blommorna är vanligen tvåkönade och byggda efter ett femtal, med ett undersittande fruktämne av två fruktblad. Pistillstiftens bas är ofta uppsvälld till ett nektarutsöndrande stylopodium, och en flocks yttre blommor kan vara förstorade, ”strålande”.15

Enligt floran över Irak är blomställningarna ofta ”polygama”: toppflocken är vanligen tvåkönad, eller blandad, och sidoflockarna är helt hanblommiga, eller blandade.5 Hos jätteloka har toppflocken vanligen bara tvåkönade blommor, och fjärde ordningens flockar vanligen bara hanblommor; se Flock § Arbetsfördelning.30

Flockar som imiterar en enda blomma, så kallade pseudantier, har utvecklats inom underfamiljen Apioideae minst 36 gånger, med 46 återgångar.26 Många flockblommiga växter med massiva blomställningar, som Ferula, Heracleum och Angelica, är monokarpa perenna växter: efter flera säsongers tillväxt blommar de en gång i livet, med tiotusentals småblommor. Sådana blomställningar, skriver studiens författare, kräver stora resurser och är ”knappast hållbara”.26

Frukten är en torr klyvfrukt, ibland kallad en kremokarp, av grekiskans ord för ”hänga” och ”frukt”. Den delas i två delfrukter, var och en med ett frö och vanligen fem huvudribbor, som kan vara vingade, korkartade eller taggiga.153 Vid mognad sitter halvorna kvar upptill, fästa vid en tunn, ofta kluven stjälk, karpoforen.31 Oljegångar, vittae (latin för ”remsor”), löper mellan och under ribborna och på insidan; de är vanliga men inte allmänt förekommande.3153

Flockblommiga växter bildar flyktiga fenylpropanoider, furanokumariner, sesquiterpenkumariner, polyacetylener och ftalider, några av dem inte påvisade i någon annan familj.32 Bland polyacetylenerna är de av falcarinoltyp mest utbredda; de förekommer i morot, rotselleri, palsternacka och persilja och har antibakteriell och antifungal aktivitet;3334 besläktade, starkt neurotoxiska ämnen kännetecknar de giftiga släktena Bupleurum, Cicuta och Oenanthe.35

Nyttoväxter

Grödor

De flesta av familjens grödor kom från Medelhavsområdet och odlas i dag över hela världen. Neotropikey räknar upp persilja, fänkål, dill, koriander, spiskummin, kummin och anis bland örterna och kryddorna, och morot, palsternacka och selleri bland grönsakerna.218 I Neotropis används culantro, Eryngium foetidum, som ersättning för koriander.2

Familjens grödor och deras godtagna namn
GrödaGodtaget namn
MorotDaucus carota subsp. sativus (Hoffm.) Schübl. & G.Martens
PalsternackaPastinaca sativa L.
Selleri, rotselleriApium graveolens L.
PersiljaPetroselinum crispum (Mill.) Fuss
DillAnethum graveolens L.
FänkålFoeniculum vulgare Mill.
KorianderCoriandrum sativum L.
SpiskumminCuminum cyminum L.
KumminCarum carvi L.
AnisPimpinella anisum L.
LibbstickaLevisticum officinale W.D.J.Koch
KvanneAngelica archangelica L.
AsafoetidaFerula assa-foetida L.
SockerrotSium sisarum L.
ArracachaArracacia xanthorrhiza Bancr.
CulantroEryngium foetidum L.
Namn godtagna i World Checklist of Vascular Plants i september 2026.4

Produktion

FAOSTAT, Livsmedels- och jordbruksorganisationens statistikdatabas, har ingen egen post för enbart morot. Den räknar morot tillsammans med rova, som inte är en flockblommig växt, och har inga separata poster för selleri eller persilja; dess kryddpost för anis, koriander, spiskummin, kummin och fänkål omfattar också stjärnanis och enbär.6 År 2024, det senaste året, producerade världen uppskattningsvis 45,1 miljoner ton morot och rova på 1,27 miljoner hektar, 7,7 gånger så mycket som 1961 och omkring 3,8 procent av alla primära grönsaker.6

Produktionen är koncentrerad till ett fåtal länder. Kina på fastlandet odlade 19,0 miljoner ton morot och rova 2024, 42 procent av världstotalen, följt av Uzbekistan med 7,9 procent och Indien med 6,1 procent.6 Indien producerade 2,11 av de 2,67 miljoner ton i kryddposten, 79 procent.6

Största producenter av morot och rova, 2024
LandTonAndel av världen
Kina, fastlandet19 040 46842,2 %
Uzbekistan3 566 9317,9 %
Indien2 776 3326,1 %
Ryska federationen1 383 1553,1 %
USA1 123 3222,5 %
Världen45 149 160100 %
FAOSTAT-post 0426, ”Carrots and turnips”. Siffrorna för Kina och världen är uppskattningar, och den för Ryssland är imputerad; andelarna är beräknade från tonantalen.6

Den orangea moroten

Moroten domesticerades sannolikt i Centralasien, varifrån de vilda morötter som ligger närmast de odlade kommer.36 Den europeiska förädlingen började med lila och gula morötter från den arabiska världen. Orangea morötter uppstod sannolikt genom mutation från gula och sedan genom urval, och ”anses allmänt” ha sitt ursprung i Nederländerna; på 1600-talet hade de trängt undan de lila formerna i Europa och Medelhavsområdet.37 Uppgifterna om tidpunkten går isär: Banga spårade den moderna orangea moroten till holländsk förädling på 1700-talet, World Carrot Museum till holländska odlare på 1500-talet.3738

Berättelsen om att holländarna förädlade fram den orangea moroten för att hedra Vilhelm av Oranien är en legend. World Carrot Museum, som drivs av John Stolarczyk, kallar den ”sannolikt apokryfisk” och säger att det inte finns någon dokumentation för den. Samma webbplats citerar historikern Simon Schama om en senare koppling: på 1700-talet togs den påfallande exponeringen av orangea morötter på marknaden vid ett tillfälle som ”en provokativ gest av stöd” för det landsförvisade huset Oranien.38 Engelskans carrot har varit ett färgord sedan 1670-talet, först för rödaktigt hår.29

Moroten i krig

Under andra världskriget främjade det brittiska Livsmedelsministeriet moroten. Kampanjen ”Dig for Victory” använde två tecknade maskotar, Doctor Carrot och Potato Pete, och enligt Stolarczyk uppmuntrade ministeriet till så mycket extra odling att landet 1942 hade ett överskott på 100 000 ton morötter.39 Disneytecknaren Hank Porter formgav en egen morotsfamilj, Carroty George, Pop Carrot och Clara Carrot, men regeringen spred den inte i någon större omfattning. Med socker ransonerat till åtta ounce per vuxen och vecka sötade morötter puddingar, kakor och marmelad, och gick tillsammans med kålrötter i en dryck kallad ”carrolade”. Lord Woolton, livsmedelsministern, kallade det ”ett matens krig”, där varje extra rad grönsaker i kolonilotterna sparade fraktutrymme.39

Selleri som lyxvara

I antikens Grekland krönte kransar av selinon, vildselleri eller persilja, segrarna vid de isthmiska och nemeiska spelen. Sådana kransar hängdes också på gravar, och om en svårt sjuk person sades det att han ”behövde selinon”, vilket betydde att han var nära döden.4028 Vildselleribladet var ett ordlekande vapenmärke på mynten från Selinus på Sicilien.41

Ordet celery (”selleri”) kom in i engelskan på 1660-talet som ”sellery”, från franskans céleri, ursprungligen sceleri d’Italie.29 År 1699 skrev John Evelyn att ”Sellery”, tidigare ”en främling hos oss”, för sin ”höga och tacksamma smak” ”alltid placerades mitt i den stora sallaten, vid våra store mäns bord och pretorers fester, som hela bordets prydnad”.42 Metropolitan Museum of Art har en amerikansk pressglasvas för selleri, daterad 1840–50.43

Giftväxter

Odört

Odört, Conium maculatum, har sin giftighet från piperidinalkaloider, huvudsakligen koniin och γ-konicein, den mer giftiga av de två och den som bildas först. De förekommer i alla vegetativa organ, i blommorna och frukten, och har en karakteristisk ”musartad” lukt.744 De är neurotoxiner: döden kommer genom andningssvikt, på ett sätt som påminner om kurare, och kroniskt intag hos dräktiga husdjur orsakar missbildningar hos fostret.7 Koniin, som blockerar nikotinerga acetylkolinreceptorer, var det första alkaloidet vars struktur fastställdes och som syntetiserades. Giseke isolerade det 1826, Hofmann fastställde dess struktur 1881, och Ladenburg syntetiserade det 1886.45

Sokrates död

Sokrates dog 399 f.Kr., och Platon skildrar hans död i Faidon.4645 Mannen som kommer ”bärande giftbägaren” säger åt honom att gå omkring tills benen blir tunga och sedan lägga sig ner. När Sokrates frågar om han får skänka en droppe av bägaren som offer, blir svaret: ”Vi bereder bara så mycket, Sokrates, som vi anser nog.” Senare trycker mannen på hans fot och ben, som har förlorat all känsel, ”och så vidare uppåt”, tills han är kall och stel. Sokrates sista ord gäller en skuld: ”Kriton, jag är skyldig Asklepios en tupp – kom ihåg att betala skulden.”47 I den grekiska texten till denna scen är giftet bara to pharmakon, ”drogen” eller ”giftet”, framburet redan malet; ordet för odört, kōneion, förekommer inte i den.47

Huruvida Platon beskrev en odörtförgiftning sanningsenligt är omtvistat. Dayan hävdade 2009 att förlamningen som stiger från fötterna är typisk för odört, men att det påtagliga känselbortfallet inte är det, och att Platon, som inte nämner någon dålig smak eller några mag-tarmsymtom, kan ha gett en mer ”ädel” skildring;46 2024 drog han slutsatsen att en noggrann läsning av grekiskan löser upp många av avvikelserna, och att dödsfallet kan godtas som en begränsad fallbeskrivning av odörtförgiftning.48 Hotti och Rischer föreslår att drycken kan ha varit en blandning, till exempel av odört och opium.45

Odört i Aten och på Keos

När Fokion avrättades i Aten 318 f.Kr. höll bödeln på att mala odörten. Giftet räckte inte till, och han vägrade mala mer om han inte fick tolv drakmer, ”vilket var priset för den mängd som krävdes”; Fokion frågade ”om en man inte ens kunde dö i Aten utan att betala för förmånen”, och lät en vän betala.49

Theofrastos berättar att Thrasyas från Mantineia gjorde ett gift för ”ett lätt och smärtfritt slut” av safterna från odört, vallmo och andra sådana örter, i en mycket liten dos. Folket på Keos, tillägger han, hade ändrat sitt sätt att inta odört: de skalade nu av skalet, krossade det i en mortel, siktade det och drack det uppblandat i vatten, ”och så görs döden snabb och lätt”.50 Enligt Strabon, som citerar Menander, ska en gammal lag på Keos ha stadgat ”att de över sextio år skulle tvingas dricka odört, för att det skulle finnas tillräckligt med mat åt de övriga”.51

Sprängörter

Poisonous Plant Research Laboratory vid det amerikanska jordbruksdepartementet (USDA) kallar sprängört ”den mest häftigt giftiga växt som växer i Nordamerika”. En liten mängd förgiftar boskap eller människor; dess toxin, cicutoxin, verkar direkt på centrala nervsystemet som ett kraftigt kramputlösande gift; och de knölformiga rötterna är den farligaste delen.52 En klinisk översikt, som räknar arter av både Cicuta och Oenanthe som sprängörter, är mer försiktig och placerar dem ”bland de giftigaste växterna” i Nordamerika och Storbritannien. Cicutoxin och oenantotoxin är inte alkaloider utan C17-polyacetylener, som blockerar GABA-receptorer och orsakar kramper.8

Saffransstäkra

Saffransstäkra, Oenanthe crocata, har kallats ”sannolikt den giftigaste växten på de brittiska öarna”. Rötterna är den giftigaste delen, och äts av misstag i tron att de är andra rötter.53 En översikt från 2020 pekar ut den och Cicuta virosa som de två giftigaste växterna i den brittiska floran, båda lika selleri och persilja.54

Den har kopplats till det sardoniska leendet. Pausanias skriver att Sardinien är fritt från gifter utom för en enda växt: ”Denna dödliga ört liknar selleri, och man säger att de som äter den dör skrattande. Därför kallar Homeros, och män efter honom, ohälsosamt skratt sardoniskt.”55 Homeros ord är sardanion, använt om Odysseus ”rätt dystra och bittra leende” när han undviker en oxklöv som kastas mot honom.56

År 2009 fann Appendino och medarbetare att oenantotoxin och dihydrooenantotoxin, isolerade från den sardiska O. fistulosa, kraftfullt blockerar GABA-framkallade strömmar. De drog slutsatsen att det knappast råder något tvivel om att den antika medicinens herba sardonica är O. crocata, som i Medelhavsområdet bara är vanlig på Sardinien, och att den ansiktskramp den orsakade var risus sardonicus. De redogör också för den antika uppgiften att äldre personer på förromerskt Sardinien som inte längre kunde försörja sig bedövades med örten och sedan kastades från en hög klippa eller slogs ihjäl.57 Både ordet och växten är omtvistade. Liddell och Scotts lexikon kopplar Homeros sardanios möjligen till sesērōs, ”grinande”, och noterar att stavningen sardonios, efter Sardinien, är senare; det identifierar den sardiska växt som den antika förklaringen avser som ranunkelarten Ranunculus sardous, inte en flockblommig växt.40

Fototoxiska medlemmar

Flera flockblommiga växter innehåller furanokumariner, ämnen som får huden att brännas i solljus, en reaktion som kallas fytofotodermatit. Furanokumariner förekommer huvudsakligen i fyra obesläktade familjer, Apiaceae, Fabaceae, Moraceae och Rutaceae, och deras biosyntesväg har utvecklats oberoende i flera av dem; de angulära furanokumarinerna finns mest i Apiaceae.5859 Då hon fann att en av dem, xantotoxin, var giftigt för larver, och mindre giftigt utan ultraviolett ljus, tolkade Berenbaum det som en ”biosyntetisk flykt” från växtätande insekter; se även palsternacksplattmalen.60

Kontakt med jätteloka följt av solljus kan orsaka blåsor och bestående hyperpigmentering hos personer som exponeras i arbetet, och hos ett barn orsakade det en fullhudsbrännskada som krävde hudtransplantation.961 Vildpalsternacka, som infördes till Nordamerika som rotfrukt, växer nu vilt på prärier och vägkanter; dess stjälkar och blad innehåller furanokumariner, och kontakt följt av solljus orsakar blåsbildning och sedan hyperpigmentering.10

Selleri kan bränna också. År 1983 orsakade selleri infekterad med svampen Sclerotinia sclerotiorum svår fototoxisk dermatit hos elva skördearbetare.62 År 1986 rapporterades ett blåsbildande utslag hos 30 av 127 anställda i butikerna i en livsmedelskedja, däribland samtliga åtta anställda i grönsaksavdelningen. Kontakt med selleri innebar den högsta relativa risken, 6,3, och kedjans sjukdomsresistenta premiummärke av selleri hade högre halter av furanokumariner än andra märken. Ett rikstäckande stickprov av kedjans butiker fann utslaget i 13 av 17 delstater och hos 26 procent av de tillfrågade grönsaksarbetarna, och författarna föreslog att förädling av selleri för sjukdomsresistens kan höja dess furanokumarinhalt.63 Ett år senare, i en Oregonstudie, kom alla 19 fallen från en enda butik, som hade haft en sellerirea som fyrdubblade den sålda mängden selleri.64 Att äta selleri kan räcka: en 65-årig kvinna fick svåra brännskador över hela kroppen på ett solarium en timme efter att ha ätit en stor mängd sellerirot.65

Silfion

Fig. 1 Silfion på Kyrenes mynt

Silfionväxten som emblem på Kyrenes mynt, med sina blommande grenar i motsatta par. Schematisk.4112

Silfion (grekiska silphion, latin laserpicium, dess harts laser) växte i Kyrenaika: enligt Herodotos sträckte sig ”silfionlandet” från ön Platea till inloppet till Syrten.66 Theofrastos beskriver en tjock rot, en stjälk som hos Ferula, blad som selleri, vilka rensade tarmarna på får, gödde dem och gjorde deras kött ”underbart läckert”, och en bred, bladlik frukt.11

Monopol och pris

Skörden var reglerad. ”De har regler, som dem som används i gruvor, för att skära roten”, skrev Theofrastos, ”enligt vilka de noggrant fastställer den lämpliga mängd som får skäras, med hänsyn till tidigare skördar och tillgången på växten. Ty det är inte tillåtet att skära den fel eller att skära mer än den fastställda mängden.” ”Gruvor” bygger på ett enda manuskript; Aldina-upplagan har i stället ”mått”. Växten kunde inte odlas: ”i takt med att marken bringas under odling och tämjs, drar den sig tillbaka”.11 Handeln var ett kungligt monopol under Kyrenes battiadiska kungar och bidrog starkt till stadens välstånd. Libyer samlade in saften på stäppen, och i Kyrene stabiliserades den med vetemjöl och exporterades till Aten.13 Koerper och Moerman skriver att försäljning till ”monopolpriser” starkt hjälpte Kyrenaikas städer att bli rika.41 Kungarna försökte hålla handeln för sig själva, men något silfion smugglades till kartagerna.12 Utnyttjandet minskade sannolikt från den hellenistiska perioden, och efter att Ptolemaios Apions Libyen tillföll Rom år 96 f.Kr. var Rom den ende förmånstagaren.13

Kort efter att myntning infördes på 500-talet f.Kr. dök växten och dess frökapsel upp på mynten från Kyrene, Barke, Euhesperides och Teuchira;41 i A. Larondes kronologi förblev de Kyrenes emblem fram till sista fjärdedelen av 200-talet f.Kr.13 Koerper och Moerman tolkar den överdrivna stjälken och de testikel- eller hjärtlika frökapslarna som medveten sexuell reklam; Amigues finner att frukten vid en så hög grad av stilisering förlorar sitt värde som botaniskt belägg.4113

Plinius säger att saften vägdes upp mot silverdenarer, ad pondus argentei denarii repensum, ”sålt till samma pris som silver” i Bostock och Rileys översättning; en populärartikel på Kews webbplats gör det i stället till ”värt sin vikt i guld”.1467 År 93 f.Kr. fördes trettio pund av det till Rom från Kyrene för statens räkning, och vid inbördeskrigets början tog Caesar, som diktator, 1 500 pund av det ur statskassan, tillsammans med guldet och silvret.14 Amigues daterar detta till år 49 f.Kr.13

Försvinnande

Vid Plinius tid hade växten inte hittats i Kyrenaika på många år, eftersom publicani, de skattearrendatorer som arrenderade betesmarkerna, fann det mer lönsamt att låta får beta där. En enda stjälk hade hittats i mannaminne och skickades till kejsar Nero.14 Det enda laser som nådde Rom var en sämre sort från Persien, Medien eller Armenien, ofta förfalskad.14 Amigues identifierar denna ”mediska saft” med asafoetida, Ferula assa-foetida,13 vars folkliga namn omfattar Teufelsdreck och ”djävulsspillning”.68

Andra antika författare gav andra orsaker. Strabon säger att växten en gång nästan gick förlorad när barbarer, av illvilja, försökte förstöra alla rötterna.69 Solinus berättar om ett plundringståg och sedan om att invånarna själva grävde upp växterna nästan helt på grund av det outhärdliga överflödet av skatt, ob intolerandam vectigalis nimietatem; men Mommsen visade, i Salmasius fotspår, att detta stycke mestadels är lånat från Plinius skildring av ladanum.70

I slutet av 300-talet listade Oribasios fortfarande ”kyrenaisk saft” bland vanliga läkemedel, även om Amigues antyder att namnet vid den tiden betecknade en kvalitetsgrad snarare än ett ursprung. Enligt henne beundrade Synesios av Kyrene en silfionväxt i sin brors trädgård år 402 e.Kr. och sände ”mycket silfionsaft” bland lyxiga gåvor till Konstantinopel år 405; Chamoux tolkade detta som ett tecken på att den blivit en sällsynt kuriositet som hölls i trädgårdar.13 Kew-artikeln säger däremot att växten ansågs utdöd redan på 200-talet f.Kr.67

Moderna författare väger orsakerna olika. Amigues avvisar både plundringståget och skattearrendatorerna: enligt Strabons siffror täckte silfionzonen mer än 19 000 km², för mycket för nomader att röja, och Plinius hänvisning till publicanis girighet finner hon ännu mindre övertygande. Enligt henne överexploaterades rötterna, eftersom uttag av saften dödar roten, liksom vid skörd av asafoetida i Persien, och växtätare åt de delar som stack upp ovan jord; hon tvivlar på om ”utrotning” är rätt ord.13 Miski skyller på överskörd ”driven av kortsiktig vinning”, bland andra faktorer, men pekar ut växtens monokarpa livsform och extremt långsamma tillväxt som den sannolika huvudorsaken.12 Appendino skriver att de historiska källorna skyllde på ”en girig markförvaltningspolitik”, sannolikt förvärrad av tidigare överexploatering.15 Kew-artikeln lägger till romersk överskörd, ökenspridning, och möjligheten att silfion var en steril hybrid mellan två Ferula-arter.67

Användning och identitet

Silfion användes som smaksättning och som läkemedel: Plinius räknar laser bland ”de mest dyrbara gåvor naturen skänkt oss” och räknar upp 39 läkemedel.71 Koerper och Moerman uppger att det var allmänt känt för att främja preventivmedel och abort. Appendino finner varken detta eller dess bruk som afrodisiakum belagt i källorna från tiden före utrotningen: silfion var i grunden en kulinarisk lyxvara, bara tillfälligt ett läkemedel, och senare uppgifter om abort kan i själva verket gälla asafoetida, vars källor innehåller den starkt östrogena föreningen ferutinin.4115

Vilken växt silfion var förblir olöst. Föreslagna kandidater omfattar Ferula tingitana, F. communis, Thapsia garganica och Cachrys ferulacea.12 Amigues drog slutsatsen att Margotia gummifera är den nu levande art som står silfion närmast, men inte att den är silfion, och att arkeobotanik behövs; Appendino finner likaså att den är den närmaste levande släktingen utifrån morfologisk passform, vilket den tyske botanisten Link föreslog i början av 1800-talet.1315 Tre släkten i familjen, Laserpitium, Laser och Silphiodaucus, bär den försvunna växtens namn.16

Hypotesen om Ferula drudeana

År 2021 föreslog Mahmut Miski att silfion överlever i Anatolien som Ferula drudeana. Walter Siehe samlade in den första gången 1909, i provinsen Adana, och Korovin publicerade den 1947 utan att ha sett den i fält. Miski hittade den 1983 nära Hasan Dağı i Kappadokien, och den hittades igen på Siehes fyndplats 2004. Dess små populationer, på tre platser, är alla knutna till tidigare grekiska byar, ofta i skyddade enklaver som stenmurade fruktträdgårdar.12 Miski pekar på den ovanliga motsatta ställningen hos dess blommande grenar, som på mynten; på dess pappersartade, bladlika halvfrukter, som Theofrastos breda frukt; på ett gott doftande gummiharts; och på stjälkar som skjuter upp efter kraftigt vårregn. Han antar att smugglare förde fröet till Anatolien under antiken, men godtar att identiteten inte kan bekräftas förrän växten jämförts med ett arkeologiskt prov av silfion.12 Senare artiklar från hans grupp kallar den ”den förmodade anatoliska ekotypen” av silfion.7221

Arkeobotanikern Erica Rowan, citerad av National Geographic, fann resonemanget rimligt. Alain Touwaide, historiker inriktad på antikens medicinalväxter, ifrågasatte argumentet att växten är grekisk för att greker en gång bodde där, och menade att det vore ett starkare test att jämföra dess ämnen med silfions föreskrivna användningsområden.73 Appendinos översiktsartikel talar om en ”påstådd återupptäckt i ett avlägset anatoliskt område”.15 Miski själv har varnat för att publikationer som marknadsför anatoliska Ferula-rötter som afrodisiakum, även mot erektil dysfunktion, riskerar att utsätta dem för okontrollerad kortsiktig kommersiell exploatering; en stor population av F. elaeochytris på berget Cassius (Kel Dağı), rapporterade han, hade redan förstörts.12

Se även

Footnotes

  1. Pearce, L. (2023). “Apiaceae”. In Bramley; Trias-Blasi; Wilford. The Kew Temperate Plant Families Identification Handbook. Quoted in Plants of the World Online, “Apiaceae Lindl.: general information”. Royal Botanic Gardens, Kew. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7 ↩8 ↩9 ↩10

  2. Milliken; Klitgard; Baracat (2009 onwards). “Apiaceae”. Neotropikey. Quoted in Plants of the World Online, “Apiaceae Lindl.: general information”. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7 ↩8

  3. Jackson, B. D. (1905). A Glossary of Botanic Terms, with their Derivation and Accent. 2nd ed. London: Duckworth. pp. 64–65, 279–280, 288. ↩ ↩2 ↩3 ↩4

  4. Govaerts, R. (2026). The World Checklist of Vascular Plants. Royal Botanic Gardens, Kew. GBIF checklist dataset, version of 4 June 2026. doi:10.15468/6h8ucr. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6

  5. “Umbelliferae”. Flora of Iraq. 5 (2). Quoted in Plants of the World Online, “Apiaceae Lindl.: general information”. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7 ↩8

  6. FAO (2025). “Production: Crops and livestock products”. FAOSTAT. Items 0426, 0711 and 1735; dataset update of 31 December 2025. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6

  7. Reynolds, T. (2005). “Hemlock alkaloids from Socrates to poison aloes”. Phytochemistry. 66 (12): 1399–1406. doi:10.1016/j.phytochem.2005.04.039. ↩ ↩2 ↩3

  8. Schep, L. J.; Slaughter, R. J.; Becket, G.; Beasley, D. M. G. (2009). “Poisoning due to water hemlock”. Clinical Toxicology. 47 (4): 270–278. doi:10.1080/15563650902904332. ↩ ↩2

  9. Klimaszyk, P.; Klimaszyk, D.; Piotrowiak, M.; Popiołek, A. (2014). “Unusual complications after occupational exposure to giant hogweed (Heracleum mantegazzianum): a case report”. International Journal of Occupational Medicine and Environmental Health. 27 (1): 141–144. doi:10.2478/s13382-014-0238-z. ↩ ↩2

  10. Walling, A. L.; Walling, H. W. (2018). “Phytophotodermatitis induced by wild parsnip”. Dermatology Online Journal. 24 (2): 13030/qt0rc4v2qz. PMID 29630166. ↩ ↩2

  11. Theophrastus. Enquiry into Plants, book VI, 3.1–3. Translated by A. Hort (1916). Loeb Classical Library. Vol. 2, pp. 15–19, with the critical notes. ↩ ↩2 ↩3

  12. Miski, M. (2021). “Next chapter in the legend of silphion: preliminary morphological, chemical, biological and pharmacological evaluations, initial conservation studies, and reassessment of the regional extinction event”. Plants. 10 (1): 102. doi:10.3390/plants10010102. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7 ↩8

  13. Amigues, S. (2004). “Le silphium — état de la question”. Journal des Savants. 2004 (2): 191–226. doi:10.3406/jds.2004.1685. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7 ↩8 ↩9 ↩10

  14. Pliny the Elder. Naturalis Historia, 19.38–41. Latin text ed. K. Mayhoff (1906); translated by J. Bostock and H. T. Riley (1855). ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5

  15. Appendino, G. (2026). “The enigmatic Silphion: a phytochemical perspective”. Phytochemistry. 252: 115044. doi:10.1016/j.phytochem.2026.115044. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5

  16. Plants of the World Online. “Apiaceae Lindl.”, with its list of accepted genera and search service. Royal Botanic Gardens, Kew. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3 ↩4

  17. Proctor (2012). “Umbelliferae”. Flora of the Cayman Islands. 2nd ed. Quoted in Plants of the World Online, “Apiaceae Lindl.: general information”. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2

  18. Clarkson, J. J.; Zuntini, A. R.; Maurin, O.; et al. (2021). “A higher-level nuclear phylogenomic study of the carrot family (Apiaceae)”. American Journal of Botany. 108 (7): 1252–1269. doi:10.1002/ajb2.1701. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5

  19. Utteridge; Jennings (2022). “Apiaceae”. Trees of New Guinea. Quoted in Plants of the World Online, “Apiaceae Lindl.: general information”. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2

  20. Christenhusz, M. J. M.; Byng, J. W. (2016). “The number of known plants species in the world and its annual increase”. Phytotaxa. 261 (3): 201–217. doi:10.11646/phytotaxa.261.3.1. ↩

  21. Kuran, F. K.; Senadeera, S. P. D.; Wang, D.; et al. (2025). “Sesquiterpene coumarin ethers and phenylpropanoids from the roots of Ferula drudeana, the putative Anatolian ecotype of the silphion plant”. Molecules. 30 (9): 1916. doi:10.3390/molecules30091916. ↩ ↩2

  22. The Angiosperm Phylogeny Group (2016). “An update of the Angiosperm Phylogeny Group classification for the orders and families of flowering plants: APG IV”. Botanical Journal of the Linnean Society. 181: 1–20. doi:10.1111/boj.12385. ↩ ↩2 ↩3 ↩4

  23. Nicolas, A. N.; Plunkett, G. M. (2009). “The demise of subfamily Hydrocotyloideae (Apiaceae) and the re-alignment of its genera across the entire order Apiales”. Molecular Phylogenetics and Evolution. 53 (1): 134–151. doi:10.1016/j.ympev.2009.06.010. ↩ ↩2

  24. International Plant Names Index. Records for Apioideae, Saniculoideae, Azorelloideae and Mackinlayoideae. Retrieved 26 September 2026. ↩

  25. Wen, J.; Xie, D.-F.; Price, M.; et al. (2021). “Backbone phylogeny and evolution of Apioideae (Apiaceae): new insights from phylogenomic analyses of plastome data”. Molecular Phylogenetics and Evolution. 161: 107183. doi:10.1016/j.ympev.2021.107183. ↩

  26. Baczyński, J.; Sauquet, H.; Spalik, K. (2022). “Exceptional evolutionary lability of flower-like inflorescences (pseudanthia) in Apiaceae subfamily Apioideae”. American Journal of Botany. 109 (3): 437–455. doi:10.1002/ajb2.1819. ↩ ↩2 ↩3 ↩4

  27. Turland, N. J.; Wiersema, J. H.; Barrie, F. R.; et al., eds. (2025). International Code of Nomenclature for algae, fungi, and plants (Madrid Code). Regnum Vegetabile 162. Chicago: University of Chicago Press. Art. 18. doi:10.7208/chicago/9780226839479.001.0001. ↩ ↩2

  28. Lewis, C. T.; Short, C. (1879). A Latin Dictionary. s.vv. apium, umbella. ↩ ↩2 ↩3

  29. Harper, D. “umbel”; “carrot”; “celery”. Online Etymology Dictionary. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3

  30. Perglová, I.; Pergl, J.; Pyšek, P. (2006). “Flowering phenology and reproductive effort of the invasive alien plant Heracleum mantegazzianum”. Preslia. 78: 265–285. ↩

  31. Townsend (1989). “Umbelliferae”. Flora of Tropical East Africa. Quoted in Plants of the World Online, “Apiaceae Lindl.: general information”. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2

  32. Sousa, R. M. O. F.; Cunha, A. C.; Fernandes-Ferreira, M. (2021). “The potential of Apiaceae species as sources of singular phytochemicals and plant-based pesticides”. Phytochemistry. 187: 112714. doi:10.1016/j.phytochem.2021.112714. ↩

  33. Chen, Y.; Peng, S.; Luo, Q.; et al. (2015). “Chemical and pharmacological progress on polyacetylenes isolated from the family Apiaceae”. Chemistry & Biodiversity. 12 (4): 474–502. doi:10.1002/cbdv.201300396. ↩

  34. Christensen, L. P. (2011). “Aliphatic C17-polyacetylenes of the falcarinol type as potential health promoting compounds in food plants of the Apiaceae family”. Recent Patents on Food, Nutrition & Agriculture. 3 (1): 64–77. doi:10.2174/2212798411103010064. ↩

  35. Christensen, L. P. (2020). “Bioactive C17 and C18 acetylenic oxylipins from terrestrial plants as potential lead compounds for anticancer drug development”. Molecules. 25 (11): 2568. doi:10.3390/molecules25112568. ↩

  36. Iorizzo, M.; Senalik, D. A.; Ellison, S. L.; et al. (2013). “Genetic structure and domestication of carrot (Daucus carota subsp. sativus) (Apiaceae)”. American Journal of Botany. 100 (5): 930–938. doi:10.3732/ajb.1300055. ↩

  37. Stolarczyk, J.; Janick, J. (2011). “Carrot: history and iconography”. Chronica Horticulturae. 51 (2): 13–18. ↩ ↩2

  38. Stolarczyk, J. “History”. World Carrot Museum. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2

  39. Smith, K. A. (2013). “Carrots can’t help you see in the dark. Here’s how a World War II propaganda campaign popularized the myth”. Smithsonian Magazine. 13 August 2013; updated by M. Solly, 2 April 2025. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2

  40. Liddell, H. G.; Scott, R.; Jones, H. S. A Greek–English Lexicon. 9th ed. s.vv. σέλινον, σαρδάνιος. ↩ ↩2

  41. Koerper, H. C.; Moerman, D. E. (2000). “Coinage of Greek Cyrenaica, the silphium economy, and exaggerated advertising”. HerbalGram. 48: 46–49. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6

  42. Evelyn, J. (1699). Acetaria: A Discourse of Sallets. London. No. 59, “Sellery”. ↩

  43. The Metropolitan Museum of Art. “Celery Vase”, pressed glass, American, 1840–50. Object 1493, collection record. Retrieved 26 September 2026. ↩

  44. Vetter, J. (2004). “Poison hemlock (Conium maculatum L.)”. Food and Chemical Toxicology. 42 (9): 1373–1382. doi:10.1016/j.fct.2004.04.009. ↩

  45. Hotti, H.; Rischer, H. (2017). “The killer of Socrates: coniine and related alkaloids in the plant kingdom”. Molecules. 22 (11): 1962. doi:10.3390/molecules22111962. ↩ ↩2 ↩3

  46. Dayan, A. D. (2009). “What killed Socrates? Toxicological considerations and questions”. Postgraduate Medical Journal. 85 (999): 34–37. doi:10.1136/pgmj.2008.074922. ↩ ↩2

  47. Plato. Phaedo, 116e–118a. Translated by B. Jowett (1892); Greek text ed. J. Burnet (1903). ↩ ↩2

  48. Dayan, A. D. (2024). “Death of Socrates: a likely case of poison hemlock (Conium maculatum) poisoning”. Clinical Toxicology. 62 (1): 56–60. doi:10.1080/15563650.2024.2309328. ↩

  49. Plutarch. Life of Phocion, 36. Translated by B. Perrin (1919). Loeb Classical Library, Lives, vol. VIII. p. 231. ↩

  50. Theophrastus. Enquiry into Plants, book IX, 16.8–9. Translated by A. Hort (1916). Loeb Classical Library. Vol. 2, pp. 303–305. ↩

  51. Strabo. Geography, 10.5.6. Translated by H. C. Hamilton and W. Falconer (1854–57). London: Bohn. ↩

  52. USDA Agricultural Research Service, Poisonous Plant Research Laboratory. “Water hemlock (Cicuta douglasii)”. Retrieved 26 September 2026. ↩

  53. Mitchell, M. I.; Routledge, P. A. (1978). “Hemlock water dropwort poisoning — a review”. Clinical Toxicology. 12 (4): 417–426. doi:10.3109/15563657809150012. ↩

  54. Lee, M. R.; Dukan, E.; Milne, I. (2020). “Three poisonous plants (Oenanthe, Cicuta and Anamirta) that antagonise the effect of γ-aminobutyric acid in human brain”. Journal of the Royal College of Physicians of Edinburgh. 50 (1): 80–86. doi:10.4997/JRCPE.2020.121. ↩

  55. Pausanias, 10.17.13. Translated by W. H. S. Jones (1918). ↩

  56. Homer. Odyssey, 20.301–302. Translated by A. T. Murray (1919). ↩

  57. Appendino, G.; Pollastro, F.; Verotta, L.; et al. (2009). “Polyacetylenes from Sardinian Oenanthe fistulosa: a molecular clue to risus sardonicus”. Journal of Natural Products. 72 (5): 962–965. doi:10.1021/np8007717. ↩

  58. Munakata, R.; Kitajima, S.; Nuttens, A.; et al. (2020). “Convergent evolution of the UbiA prenyltransferase family underlies the independent acquisition of furanocoumarins in plants”. New Phytologist. 225: 2166–2182. doi:10.1111/nph.16277. ↩

  59. Bruni, R.; Barreca, D.; Protti, M.; et al. (2019). “Botanical sources, chemistry, analysis, and biological activity of furanocoumarins of pharmaceutical interest”. Molecules. 24: 2163. doi:10.3390/molecules24112163. ↩

  60. Berenbaum, M. (1978). “Toxicity of a furanocoumarin to armyworms: a case of biosynthetic escape from insect herbivores”. Science. 201: 532–534. doi:10.1126/science.201.4355.532. ↩

  61. Chan, J. C. Y.; Sullivan, P. J.; O’Sullivan, M. J.; Eadie, P. A. (2011). “Full thickness burn caused by exposure to giant hogweed”. Journal of Plastic, Reconstructive & Aesthetic Surgery. 64 (1): 128–130. doi:10.1016/j.bjps.2010.03.030. ↩

  62. Austad, J.; Kavli, G. (1983). “Phototoxic dermatitis caused by celery infected by Sclerotinia sclerotiorum”. Contact Dermatitis. 9 (6): 448–451. doi:10.1111/j.1600-0536.1983.tb04461.x. ↩

  63. Berkley, S. F.; Hightower, A. W.; Beier, R. C.; et al. (1986). “Dermatitis in grocery workers associated with high natural concentrations of furanocoumarins in celery”. Annals of Internal Medicine. 105 (3): 351–355. doi:10.7326/0003-4819-105-3-351. ↩

  64. Seligman, P. J.; Mathias, C. G.; O’Malley, M. A.; et al. (1987). “Phytophotodermatitis from celery among grocery store workers”. Archives of Dermatology. 123 (11): 1478–1482. doi:10.1001/archderm.1987.01660350078017. ↩

  65. Ljunggren, B. (1990). “Severe phototoxic burn following celery ingestion”. Archives of Dermatology. 126 (10): 1334–1336. PMID 2221939. ↩

  66. Herodotus, 4.169. Translated by A. D. Godley (1920). ↩

  67. Johnston, E. (2022). “On the hunt for the mystery herb”. Royal Botanic Gardens, Kew. 2 February 2022. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3

  68. Amalraj, A.; Gopi, S. (2017). “Biological activities and medicinal properties of asafoetida: a review”. Journal of Traditional and Complementary Medicine. 7 (3): 347–359. doi:10.1016/j.jtcme.2016.11.004. ↩

  69. Strabo. Geography, 17.3.22. Translated by H. C. Hamilton and W. Falconer (1854–57). London: Bohn. ↩

  70. Solinus, C. Iulius. Collectanea rerum memorabilium, 27.48–49. Ed. Th. Mommsen, 2nd ed. Berlin: Weidmann (1895). p. 126 and preface. ↩

  71. Pliny the Elder. Naturalis Historia, 22.100–106. Translated by J. Bostock and H. T. Riley (1855). ↩

  72. Tosun, F.; Göger, F.; İşcan, G.; et al. (2023). “Biological activities of the fruit essential oil, fruit, and root extracts of Ferula drudeana Korovin, the putative Anatolian ecotype of the silphion plant”. Plants. 12 (4): 830. doi:10.3390/plants12040830. ↩

  73. Grescoe, T. (2022). “This miracle plant was eaten into extinction 2,000 years ago—or was it?”. National Geographic. 23 September 2022. Retrieved 26 September 2026. ↩

Den här artikeln är en översättning av den engelska artikeln, revision 1789.

Visa källkod för Flockblommiga växter

Redigering är pausad under fröspridningssäsongen. Du kan visa och kopiera källkoden för sidan.

På andra språk

Hogweed.org hålls i allmän ägo på 17 språk. Varje utgåva är översatt från den engelska.

English Apiaceae
Deutsch Doldenblütler
Français Apiaceae
Español Apiaceae
Italiano Apiaceae
Português Apiaceae
Polski Selerowate
Nederlands Schermbloemenfamilie
Română Apiaceae
Ελληνικά Σκιαδοφόρα
Čeština Miříkovité
Svenska Flockblommiga växter
Magyar Zellerfélék
Dansk Skærmplante-familien
Suomi Sarjakukkaiskasvit
Norsk bokmål Skjermplantefamilien
Русский Зонтичные