Björnloka

Den här artikeln handlar om den inhemska europeiska arten. För de invasiva arterna, se Jätteloka. För andra växter som kallas hogweed, se Hogweed (olika betydelser).

Björnloka (Heracleum sphondylium) — på engelska vanligen bara hogweed, i äldre engelska cow parsnip — är en inhemsk flockblommig växt i ängar, vägkanter, flodstränder och skogsbryn över hela Europa. Den är typart för släktet Heracleum,¹ och jättelokorna har fått sina vardagsnamn efter den: engelska giant hogweed, polska barszcz Sosnowskiego, ryska borsjtjevik Sosnovskogo. Den är sällan mer än 1,5 m hög, bär vita blommor i flockar upp till 17 cm i diameter, och är inte listad som en invasiv art.²³⁴

Dess unga blad och skott åts, gavs till grisar och kor, och jästes till en sur soppa som allmänt åts i Polen och Litauen fram till 1600-talet. Soppan kallades barszcz. Från 1700-talet blev den de fattigas mat, rödbetan ersatte björnlokan i grytan, och den nya soppan tog över namnet.⁵⁶⁷namnet behölls, receptet ändrades

Taxonomi

Namn och typ

Linné beskrev Heracleum sphondylium 1753, och angav dess habitat som ”Europas skogar”. Dess lektotyp, det exemplar som fastställer namnet, är ett ark i George Cliffords herbarium vid Natural History Museum i London; det är också typexemplaret för släktet, så att Heracleum definieras av denna växt och inte av dess jättelika släktingar.⁸¹ Artepitetet är grekiskans sphondylion, en diminutivform av sphondylos, ”ryggkota”, och namnet på björnloka hos Dioskorides; Plinius skrev spondylium.⁹

Underarter

Arten är mycket variabel. Flora Europaea delar in den i nio underarter, de flesta bergsväxter i södra och centrala Europa;¹⁰ Kews World Checklist godtar femton, och behandlar den gulgrönblommiga sibiriska lokan, H. sibiricum, som en egen art.¹¹ Den iberiska floran finner underarterna långt ifrån klara.³ Bladen varierar från parbladiga till trebladiga till odelade, och alla formerna binds samman av mellanformer: i de italienska alperna såg botanisten R. K. Brummitt hela variationsbredden inom en halv engelsk mil.¹² Brummitt fann inte heller något kännetecken som skiljer den amerikanska björnlokan från en av de europeiska underarterna, och reducerade den till en synonym;¹² Kew godtar den nu som en egen art, H. maximum.¹¹ Kromosomtalet är 2n = 22, som hos jättelokorna.³¹³

Hybrider med jätteloka

Där de två arterna möts ger björnloka och jätteloka upphov till hybrider som är mellanformiga och nästan sterila.¹⁴ Korsningar lyckas bara åt ena hållet: med björnloka som moderplanta var frösättningen 22–23 procent, medan den omvända korsningen misslyckades, kanske för att jättens pistiller är längre.¹³ Insekter hjälper till att hålla arterna isär. På en brittisk plats där båda växte fångades 59 insektsarter på björnloka och 48 på jätteloka, bara 23 av dem på båda, och varje insekt bar nästan uteslutande pollen från den planta den fångades på.¹⁵

I Storbritannien och Irland är hybriden en hög, mångstjälkig perenn på flodstränder, först belagd i Irland vid floden Liffey 1951 och i Storbritannien vid floden Brent 1962; den är sannolikt underrapporterad.¹⁶ Det har föreslagits att jätten skulle kunna paras bort genom hybridisering. Efter att ha gjort korsningarna ansåg Fiona Stewart och John Grace det osannolikt: om några gener alls flödade, skulle de flöda från jätten in i den inhemska växten, inte tvärtom.¹³reform inifrån: bedömd osannolik I norra Norge korsar sig den sibiriska lokan med tromsölokan, och den fertila hybriden för in gener i den inhemska växten.¹⁷

Namn

Det engelska namnet cow parsnip myntades av William Turner 1548, som skrev att växten ”may be called in englishe Cowpersnepe”; 1657 förklarade William Coles det som gott foder för kor.¹⁸¹⁹ Ordet hogweed är belagt från 1707, som ett namn för växter som grisar åt eller som ansågs dugliga bara åt dem; ordböckerna anger inte vilken växt det första belägget avsåg.²⁰ Coles skrev att svinen åt just denna girigt, och 1865 förklarade en viktoriansk flora namnet med grisarna som ”hastigt göder sig på” dess blad.¹⁹²¹ Andra engelska namn omfattar keck och kex, madnep, pig’s bubbles, pig’s cole, rabbit-meat och swine weed.¹⁹

I stora delar av Europa är växten en björntass: tyska Bärenklau, danska bjørneklo, ungerska medvetalp, ryska medvezj’ja lapa. Medeltidslatinets branca ursina, ”björntass”, var först namnet på akantus, vars blad liknar björnlokans, och gick över till björnloka först i Frankrike. Äldre tyska höll de två isär, och kallade akantus den sanna eller italienska björnklon och björnlokan den tyska eller falska.²²

Slaviskans barszcz och borsjtj betydde ursprungligen växten. Deras ursprung söks i ord för en spets eller ett borst, efter växtens vassa blad, besläktat med tyskans Borste.⁷⁶ Namnet gick över från växten till soppan gjord av den, och från den soppan till rödbetssoppan som ersatte den.⁷⁶ Vid 1883 var förändringen så fullständig att ett polskt frågeformulär om folkliga växter måste fråga om ”barszcz växten”, för att skilja den från soppan.²³ Det ryska namnet på släktet, borsjtjevik, bildas av samma ord, och så blev den sovjetiska ensilagegrödan borsjtjevik Sosnovskogo.

Beskrivning

Björnloka blir vanligen 0,5–1,5 m, ibland upp till 2 m, och på Iberiska halvön upp till 2,8 m.²³ Stjälken är kraftig, ihålig och fårad, med styva hår som pekar nedåt.²¹ Bladen är parbladiga, med två eller tre par breda, flikiga småblad, håriga, upp till 35 cm långa, och doftar svagt av fänkål eller anis när de krossas.¹²²¹²⁴ En pålrot, ibland med flera huvuden, kan gå ner 2 m.²⁴

Flockarna är upp till 17 cm i diameter, med 10–32 ojämnstora strålar.³ Blommorna är vita, ibland skiftande i rosa eller violett; varje flocks yttre blommor har förstorade yttre kronblad delade i två flikar.³²⁴²¹ Plantor av den sibiriska underarten har glesare flockar med gulgröna blommor.²⁵ Toppflocken har tvåkönade blommor; sidoflockarna har hanblommor, ensamma eller blandade med tvåkönade.³ Blommorna är starkt protandra. Ståndarknapparna öppnas mellan klockan sju och nio på morgonen; en flocks hanfas varar fyra eller fem dagar, och efter ett uppehåll blir hela flockens märken mottagliga samma dag.¹³ Plantan är självkompatibel, men i experiment satte självpollinerade flockar i genomsnitt 16 procent frö mot omkring 67 procent vid korspollinering.²¹³

Frukten delas i två platta, vingade halvor 6–10 mm långa, som väger 5–7 mg vardera.³²⁶ Uppskattningar av fröet som sätts av en planta varierar från ett medel på omkring 850 till 5 000–8 000, en bråkdel av jättens.²⁶ Blomningen varar från juni till september.²²⁷

Livslängd

Floror är oense om hur länge växten lever. Flora Europaea och den iberiska floran kallar den tvåårig eller kortlivad perenn, och en brittisk egenskapsdatabas kodar den som tvåårig; tyska och brittiska källor beskriver en perenn som blommar upprepade gånger.^13328227 I en experimentell odling i sydöstra Skottland, följd från 1978 till 1982, överlevde mer än hälften av björnlokorna fem år, och många blommade under vart och ett av fyra säsonger; jättelokorna blommade en gång, i sitt tredje till femte år, och dog vanligen.¹³

Groning

Fröet behöver vinter. Dess dormans bryts, och embryot växer, bara under 10 °C: vid 2 °C fyrdubblas embryot i storlek på nio veckor, medan det vid 15 °C slutar växa efter att ha fördubblats.²⁹³⁰ Groddplantorna kommer upp nästan alla på en gång tidigt på våren.²⁹ Till skillnad från jättelokan, vars frö kan överleva i jorden i åratal, håller den nästan ingen fröbank: efter höstsådd finns få grobara frön kvar efter ett år, och 88 av 93 belägg i en europeisk egenskapsdatabas beskriver dess fröbank som kortlivad.³¹²⁶

Utbredning och habitat

Björnloka är hemmahörande från Europa till Turkiet och Marocko, och har införts till nordöstra Nordamerika, Nya Zeeland, Island och Färöarna.¹¹ I Storbritannien och Irland växer den nästan överallt, från havsnivå till 1 005 m, och dess utbredning har inte förändrats nämnvärt sedan 1960-talet.²⁷ Den växer i skrovlig och störd gräsmark, särskilt vid vägkanter, samt vid skogsstigar, flodstränder, sanddyner och klippor.²⁷ Vid brittiska vägkanter blommar hundkäx först, sedan björnloka och skogskörvel, och tillsammans ger de vägkanterna sen vårs och sommarens gräddvita dis.³²

Den är en växt för bördig mark och en stark kväveindikator.² I schweiziska slåtterängar sprider den sig där för mycket gödselvatten spridits och gräset slås för sällan, och den växer inte i betesmarker.²⁴ I ett tjeckiskt experiment ökade en liten dos kväve den, och slåtter två veckor tidigare än vanligt minskade den.³³

Ekologi

Björnloka besöks av mer än hundra insektsarter. I nordöstra Polen kom mer än 108 arter till dess blommor under två säsonger, men bara två eller tre stod för det mesta av pollineringen, huvudsakligen medelstora flugor. Blommor i hanfasen besöktes mer än de i honfasen, och vissa besökare kom bara till hanfasblommor och kan vara parasiter snarare än pollinatörer.³⁴³⁵hundra besökare, två eller tre arbetare Sociala getingar kommer för nektarn, lockade av en doft där linalool är huvudkomponenten.³⁶ I Storbritannien är den röda mjukbaggen, Rhagonycha fulva, så nära knuten till växten att den på engelska kallas ”the hogweed bonking beetle” — ungefär ”parningsbaggen på björnlokan”; de vuxna djuren lever en median på 4,4 dagar.³⁷

I Schweiz hittades 34 arter av växtätande leddjur på björnloka och 34 på jätteloka, 26 av dem på båda.³⁸ Björnloka är den föredragna inhemska värden för palsternacksplattmalen, Depressaria radiella, vars larver äter i spinnvävsnät på den mognande frukten och sedan borrar in i den ihåliga stjälken för att förpuppas. Gråsuggor, tvestjärtar och spindlar flyttar senare in i hålen.³⁹ Vilda plantor i Skottland som inte visade några symtom bar på sex virus, som alla infekterade odlade flockblommiga växter i experiment.⁴⁰

Toxicitet

Precis som jättelokorna innehåller björnloka furanokumariner, men mest i rötter och frukter. I ett test av nio underarter var frukterna fototoxiska hos alla, och bladen hos de två som är vanliga i norra Europa vanligen inte alls.⁴¹ Rumänska plantor hade inga påvisbara furanokumariner i blad eller stjälkar, omkring 6 mg per gram i rötterna och upp till 3,5 mg per gram i de gröna frukterna.⁴² I en jämförelse innehöll bladen hos sibirisk loka omkring en sjättedel så mycket som bredlokans; frukterna hos de två innehöll ungefär lika mycket.⁴³

Den bränner ändå. 1975 rapporterade dermatologer om 58 soldater som fått blåsbildande ränder efter fältövningar i vegetation som innefattade björnloka, vilken de kallade den viktigaste orsaken till sådana reaktioner på deras breddgrader.⁴⁴ Rotorgräsklippare sprider saven med det avklippta gräset, vilket ger diffusa snarare än randiga brännskador,⁴⁵ och trimmers orsakar ”trimmerutslag”; rådet är att trimma på kvällen.⁴⁶ En häst i Storbritannien antogs ha fotosensibiliserats av den 2010.⁴⁷

Fruktens olja, studerad redan 1876, är rik på oktylföreningar: i ett turkiskt prov var hälften oktanol.⁴⁸⁴⁹

Användning

Barszcz

De jästa bladen och stjälkarna är först belagda 1595, av Marcin av Urzędów, som beskrev björnloka surad på polskt vis som bra mot feber och törst, att ätas med ägg och smör på dagar utan kött. Två år senare skrev John Gerard att folket i Polen och Litauen bryggde en dryck av den med jäst och drack den i stället för öl.⁵⁵⁰ År 1613 beskrev den polske örtaboksförfattaren Syrennius växten som bekant för alla i Polen, Ruthenien, Litauen och Samogitien; bladen samlades i maj och soppan gjordes för sig själv eller med kyckling, ägg, grädde eller hirs. På 1600-talet serverades den för professorerna vid det Jagellonska universitetet i Kraków varje onsdag under fastan, och som huvudsoppa på påsken.⁵

För att göra den täcktes unga blad och stjälkar med varmt vatten och lämnades några dagar att surna. Adam Maurizio, en matens historiker, kallade den slavernas främsta jästa soppa, och Łukasz Łuczaj och Wojciech Szymański kallar björnloka Polens sista mjölksyrajästa vilda grönsak.⁵

På 1700-talet hade soppan blivit en sällsynt mat för de fattiga. 1783 skrev en polsk naturforskare att allmogen gjorde en soppa som kallades barszcz av björnloka, och 1799 beskrevs litauiska byinvånare jäsa eller torka de unga bladen. Rödbetssoppan tog dess plats och dess namn; det sista belägget från Litauen är från 1845.⁵det sipprade ner Björnlokebarszcz levde kvar i några byar: i Straconka, i Beskiderna, gjorde en kvinna född 1880 den fram till 1940- eller 1950-talet, och i Rabka-Zdrój var de gröna delarna en svältmat före första världskriget.⁵⁵¹ År 1883 rapporterade fortfarande hälften av de tolv korrespondenterna från det som nu är Belarus att de använde växten i sura soppor.²³

Annorstädes

I Sibirien åts, enligt J. G. Gmelin som återgiven i en viktoriansk flora, de skalade stjälkarna, stjälkarna torkades tills ett sockerhaltigt ämne bildades på dem, och en sprit destillerades av dem som Gmelin fann mer tilltalande än sprit från säd; vilken björnloka han beskrev är osäkert.²¹ I delar av England samlades bladen åt grisar, och i Somerset ”samlades i stor omfattning” åt dem.¹⁹²¹ I Aberdeenshire gav en gammal kvinna sina kor en korg full varje kväll under säsongen och tillskrev den nästa morgons mjölk.¹⁹

Samma viktorianska flora tyckte att de unga skotten smakade som sparris och beklagade att växten, allmänt betraktad som ett skadligt ogräs, inte åts mer: den ”skulle verkligen kunna användas nyttigt, om vår allmoge vore bättre upplyst”.²¹ Fritidsplockare äter fortfarande skotten, och använder fröet som krydda.⁵² I Rumänien säljs växten i kosttillskott för potens, fertilitet och hormonbalans; tre testade tinkturer skulle ge upp till 13 gånger den dagliga dos furanokumariner som författarna använde som tröskelvärde.⁴² En översikt från 2023, finansierad av Europeiska unionens återhämtningsprogram, föreslog att den skulle förädlas till en ny handelsgröda.⁵²de fattigas soppa, framtidens handelsgröda

På gårdar är den en tveeggad välsignelse. De unga bladen är näringsrika och lättsmälta, men de förvedas snart och smulas sönder vid höbärgning, och i mängd har växten inget värde som foder och tränger undan bättre foderväxter.²⁴ En herbicid under utveckling för gräsmark listar den bland de svårbekämpade flockblommiga växterna.⁵³

Status

Björnloka är livskraftig i Storbritannien och inte hotad i Tyskland.²⁷² Den finns varken på Europeiska unionens lista över invasiva främmande arter eller i Schedule 9 till Wildlife and Countryside Act, som båda namnger jättelokan.⁴⁵⁴

Se även

• Jätteloka
• Bredloka
• Tromsöloka
• Heracleum
• Flock
• Furanokumarin

Footnotes

1. Natural History Museum, London. Linnaean Plant Name Typification Project: records for Heracleum. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩²

2. Bundesamt für Naturschutz. “Heracleum sphondylium L.”. FloraWeb. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴ ↩⁵ ↩⁶ ↩⁷

3. Castroviejo, S. (2003). “Heracleum L.”. In Nieto Feliner, G.; et al. (eds.). Flora iberica. 10: 365–368. Madrid: Real Jardín Botánico, CSIC. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴ ↩⁵ ↩⁶ ↩⁷ ↩⁸ ↩⁹

4. Commission Implementing Regulation (EU) 2016/1141 of 13 July 2016 adopting a list of invasive alien species of Union concern, consolidated text of 2 August 2022. ↩ ↩²

5. Łuczaj, Ł.; Szymański, W. M. (2007). “Wild vascular plants gathered for consumption in the Polish countryside: a review”. Journal of Ethnobiology and Ethnomedicine. 3: 17. doi:10.1186/1746-4269-3-17. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴ ↩⁵ ↩⁶

6. Brückner, A. (1927). Słownik etymologiczny języka polskiego. Kraków. p. 17, s.v. barszcz. ↩ ↩² ↩³

7. Vasmer, M. Etimologicheskii slovar’ russkogo yazyka [Etymological dictionary of the Russian language]. Trans. O. N. Trubachev. 1: 198, s.v. borshch. ↩ ↩² ↩³

8. Linnaeus, C. (1753). Species Plantarum. 1: 249. Stockholm: Laurentius Salvius. doi:10.5962/bhl.title.669. ↩

9. Liddell, H. G.; Scott, R.; Jones, H. S. (1940). A Greek–English Lexicon. Oxford: Clarendon Press. s.v. σφονδύλιον. ↩

10. Brummitt, R. K. (1968). “Heracleum L.”. In Tutin, T. G.; et al. (eds.). Flora Europaea. 2: 364–366. Cambridge University Press. Read in the Flora Europaea database, Royal Botanic Garden Edinburgh. ↩

11. Govaerts, R. (2026). The World Checklist of Vascular Plants. Royal Botanic Gardens, Kew. doi:10.15468/6h8ucr. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩² ↩³

12. Brummitt, R. K. (1971). “Relationship of Heracleum lanatum Michx. of North America to H. sphondylium L. of Europe”. Rhodora. 73: 578–584. ↩ ↩² ↩³

13. Stewart, F.; Grace, J. (1984). “An experimental study of hybridization between Heracleum mantegazzianum Somm. & Levier and H. sphondylium L. subsp. sphondylium (Umbelliferae)”. Watsonia. 15: 73–83. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴ ↩⁵ ↩⁶ ↩⁷

14. Weimarck, G.; Stewart, F.; Grace, J. (1979). “Morphometric and chromatographic variation and male meiosis in the hybrid Heracleum mantegazzianum × H. sphondylium (Apiaceae) and its parents”. Hereditas. 91 (1): 117–127. doi:10.1111/j.1601-5223.1979.tb01651.x. ↩

15. Grace, J.; Nelson, M. (1981). “Insects and their pollen loads at a hybrid Heracleum site”. New Phytologist. 87 (2): 413–423. doi:10.1111/j.1469-8137.1981.tb03212.x. ↩

16. Stace, C. A.; Preston, C. D.; Pearman, D. A. “Heracleum sphondylium × mantegazzianum”. In: BSBI Online Plant Atlas 2020. Botanical Society of Britain and Ireland. ↩

17. Alm, T.; Hegre, H.; Solstad, H.; et al. (2023). “Tromsøpalme Heracleum persicum: vurdering av økologisk risiko”. Fremmedartslista 2023. Artsdatabanken. ↩

18. Turner, W. (1548). The Names of Herbes. Ed. J. Britten (1881). London: English Dialect Society. p. 76. ↩

19. Britten, J.; Holland, R. (1886). A Dictionary of English Plant-Names. London: Trübner, for the English Dialect Society. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴ ↩⁵

20. Harper, D. “hogweed”. Online Etymology Dictionary. Retrieved 26 September 2026. ↩

21. Syme, J. T. B., ed. (1865). English Botany. 3rd ed. 4: 154–155, with the popular account by Mrs Lankester. London: Robert Hardwicke. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴ ↩⁵ ↩⁶ ↩⁷

22. Kolosova, V.; Svanberg, I.; Kalle, R.; et al. (2017). “The bear in Eurasian plant names: motivations and models”. Journal of Ethnobiology and Ethnomedicine. 13: 14. doi:10.1186/s13002-016-0132-9. ↩

23. Łuczaj, Ł.; Köhler, P.; Pirożnikow, E.; Graniszewska, M.; Pieroni, A.; Gervasi, T. (2013). “Wild edible plants of Belarus: from Rostafiński’s questionnaire of 1883 to the present”. Journal of Ethnobiology and Ethnomedicine. 9: 21. doi:10.1186/1746-4269-9-21. ↩ ↩²

24. Arbeitsgemeinschaft zur Förderung des Futterbaues. “Bärenklau, Wiesen- (Heracleum sphondylium)”. eAGFF: Fachwissen im Futterbau. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴ ↩⁵

25. Zych, M. (2002). “Pollination biology of Heracleum sphondylium L. (Apiaceae): the advantages of being white and compact”. Acta Societatis Botanicorum Poloniae. 71 (2): 163–170. doi:10.5586/asbp.2002.019. ↩

26. Kleyer, M.; Bekker, R. M.; Knevel, I. C.; et al. (2008). “The LEDA Traitbase: a database of life-history traits of the Northwest European flora”. Journal of Ecology. 96 (6): 1266–1274. doi:10.1111/j.1365-2745.2008.01430.x. ↩ ↩² ↩³

27. Watson, M. F.; Mountford, J. O. “Heracleum sphondylium L.”. In: BSBI Online Plant Atlas 2020. Botanical Society of Britain and Ireland. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴ ↩⁵

28. Hill, M. O.; Preston, C. D.; Roy, D. B. (2004). PLANTATT: Attributes of British and Irish Plants. Huntingdon: Centre for Ecology & Hydrology. ↩

29. Jauzein, P.; Mansour, A. (1992). “Principaux facteurs de la germination de Heracleum sphondylium L.: importance de l’oxygène”. Agronomie. 12 (1): 85–96. doi:10.1051/agro:19920108. ↩ ↩²

30. Stokes, P. (1952). “A physiological study of embryo development in Heracleum sphondylium L. I. The effect of temperature on embryo development”. Annals of Botany. 16 (3): 441–447. doi:10.1093/oxfordjournals.aob.a083326. ↩

31. Roberts, H. A. (1979). “Periodicity of seedling emergence and seed survival in some Umbelliferae”. Journal of Applied Ecology. 16 (1): 195. doi:10.2307/2402738. ↩

32. Rodwell, J. S., ed. (1992). “Arrhenatherum elatius grassland”. British Plant Communities. 3: 32–42. Cambridge University Press. doi:10.1017/9780521391665.005. ↩

33. Čámská, K.; Skálová, H. (2012). “Effect of low-dose N application and early mowing on plant species composition of mesophilous meadow grassland (Arrhenatherion) in Central Europe”. Grass and Forage Science. 67 (3): 403–410. doi:10.1111/j.1365-2494.2012.00858.x. ↩

34. Zych, M. (2007). “On flower visitors and true pollinators: the case of protandrous Heracleum sphondylium L. (Apiaceae)”. Plant Systematics and Evolution. 263 (3–4): 159–179. doi:10.1007/s00606-006-0493-y. ↩

35. Zych, M. (2006). “Diurnal activity of the key pollinators of Heracleum sphondylium L. (Apiaceae)”. Acta Agrobotanica. 59 (1): 279–288. doi:10.5586/aa.2006.029. ↩

36. Lukas, K.; Dötterl, S.; Ayasse, M.; Burger, H. (2020). “Olfactory and visual floral signals of Hedera helix and Heracleum sphondylium involved in host finding by nectar-foraging social wasps”. Frontiers in Ecology and Evolution. 8: 571454. doi:10.3389/fevo.2020.571454. ↩

37. Rodwell, L. E.; Day, J. J.; Foster, C. W.; Holloway, G. J. (2018). “Daily survival and dispersal of adult Rhagonycha fulva (Coleoptera: Cantharidae) in a wooded agricultural landscape”. European Journal of Entomology. 115: 432–436. doi:10.14411/eje.2018.043. ↩

38. Bürki, C.; Nentwig, W. (1997). “Vergleichende Untersuchungen von herbivoren Insekten an Heracleum sphondylium und H. mantegazzianum in der Schweiz”. Entomologia Generalis. 22 (2): 147–155. doi:10.1127/entom.gen/22/1997/147. ↩

39. Harvey, J. A.; Gols, R.; Smith, B.; Ode, P. J. (2019). “Invasive moth facilitates use of a native food plant by other native and invasive arthropods”. Ecological Research. 34 (5): 659–666. doi:10.1111/1440-1703.12035. ↩

40. Bem, F.; Murant, A. F. (1979). “Transmission and differentiation of six viruses infecting hogweed (Heracleum sphondylium) in Scotland”. Annals of Applied Biology. 92 (2): 237–242. doi:10.1111/j.1744-7348.1979.tb03869.x. ↩

41. Weimarck, G.; Nilsson, E. (1980). “Phototoxicity in Heracleum sphondylium”. Planta Medica. 38 (2): 97–111. doi:10.1055/s-2008-1074844. ↩

42. Laczkó Zöld, E.; Kis, C.; Nagy-György, E.; Domokos, E.; Ferencz, E.; Szabó, Z.-I. (2025). “Fast determination of furocoumarins in food supplements containing Heracleum sphondylium L. using capillary electrophoresis”. Foods. 14 (13): 2348. doi:10.3390/foods14132348. ↩ ↩²

43. Shtratnikova, V. Yu.; Bogdanov, V. P.; Schelkunov, M. I.; et al. (2025). “Furanocoumarins in two European species of Heracleum: transcriptomic and metabolomic study”. BMC Plant Biology. 25: 1091. doi:10.1186/s12870-025-07042-3. ↩

44. Qadripur, S. A.; Gründer, K. (1975). “[Case contribution on a group affliction with photodermatitis bullosa striata pratensis (Oppenheim)]”. Der Hautarzt. 26 (9): 495–497. PMID 1184393. ↩

45. Ippen, H. (1984). “[Photodermatitis bullosa generalisata]”. Dermatosen in Beruf und Umwelt. 32 (4): 134–137. PMID 6383757. ↩

46. Ippen, H. (1990). “[Phytophotodermatitis caused by plant trimming (edger’s rash)]”. Dermatosen in Beruf und Umwelt. 38 (6): 190–192. PMID 2149100. ↩

47. Chen, Y.; Quinn, J. C.; Weston, L. A.; Loukopoulos, P. (2019). “The aetiology, prevalence and morbidity of outbreaks of photosensitisation in livestock: a review”. PLOS ONE. 14 (2): e0211625. doi:10.1371/journal.pone.0211625. ↩

48. Möslinger, W. (1876). “Ueber das ätherische Oel der Früchte von Heracleum sphondylium und einige neue Octylderivate”. Berichte der Deutschen Chemischen Gesellschaft. 9 (1): 998–1008. doi:10.1002/cber.187600901294. ↩

49. İşcan, G.; Demirci, F.; Kürkçüoğlu, M.; Kıvanç, M.; Başer, K. H. C. (2003). “The bioactive essential oil of Heracleum sphondylium L. subsp. ternatum (Velen.) Brummitt”. Zeitschrift für Naturforschung C. 58 (3–4): 195–200. doi:10.1515/znc-2003-3-410. ↩

50. Gerard, J. (1597). The Herball or Generall Historie of Plantes. London: John Norton. p. 856. ↩

51. Łuczaj, Ł. (2008). “Archival data on wild food plants used in Poland in 1948”. Journal of Ethnobiology and Ethnomedicine. 4: 4. doi:10.1186/1746-4269-4-4. ↩

52. Matarrese, E.; Renna, M. (2023). “Prospects of hogweed (Heracleum sphondylium L.) as a new horticultural crop for food and non-food uses: a review”. Horticulturae. 9 (2): 246. doi:10.3390/horticulturae9020246. ↩ ↩²

53. Schulz, T.; Kunz, A.; Bonin, J. (2020). “Control of Umbelliferae in grassland and pasture, a new herbicide containing Arylex™ active”. Julius-Kühn-Archiv. 464. doi:10.5073/jka.2020.464.022. ↩

54. Wildlife and Countryside Act 1981 (c. 69), s. 14 and Schedule 9. ↩