Hogweed.org Encyklopedin som alla kan rensa

Art. 0012 Rev. 1836 Fara: fototoxisk

Tromsöloka

Från Hogweed.org, encyklopedin som hålls i allmän ägo

Innehåll
  1. Taxonomi
  2. Beskrivning
  3. Golpar
  4. Historia i Europa
  5. Ekologi
  6. Hälsa
  7. Bekämpning och lag
  8. I kulturen
  9. Se även
  10. Referenser

”Tromsöpalmen” omdirigerar hit. För filmpriset, se § I kulturen. För de invasiva jättelokorna i allmänhet, se Jätteloka.

Tromsöloka (Heracleum persicum) är en högväxt, perenn loka som är hemmahörande i Iran och angränsande delar av Turkiet och Irak. I Iran är dess torkade frukter kryddan golpar. I Norge, dit den kom som trädgårdsväxt på 1800-talet, är den tromsöpalmen (norska tromsøpalme): en inofficiell symbol för staden Tromsø, och en främmande art av mycket hög risk vars import, utsättning och försäljning är förbjudna.123 Till skillnad från de två andra jättelokorna som är invasiva i Europa, vilka dör efter att ha blommat en gång, blommar den år efter år från samma rot.45

De två länderna värdesätter växten på motsatta sätt. I Iran samlas golpar vilt och säljs på örtmarknaderna, och Slow Food-stiftelsen listar den bland livsmedel som riskerar att försvinna, med hänvisning till minskande vilda bestånd.67 I norra Norge kantar den vägar, stränder och ödemark,2 och den nationella riskbedömningen från 2018 fann ingen möjlighet att bli av med den där inom innevarande mellanistid.8 Frukter importerade från Iran säljs i norska invandrarbutiker som krydda, till ett pris som enligt Artsdatabanken gör det osannolikt att någon skulle så dem.2

Taxonomi

Namnet

Namnet Heracleum persicum dök först upp 1832, i ett tillägg till katalogen för Paris botaniska trädgård, som en kort post som angav växtens ursprung som Persien och inte sa något mer om den.910 Det publicerades giltigt 1841 av F. E. L. Fischer, C. A. Meyer och J. L. E. Avé-Lallemant, i förteckningen över frön som den kejserliga botaniska trädgården i Sankt Petersburg erbjöd andra trädgårdar i utbyte.911 Deras latinska beskrivning berättar om en mycket ståtlig planta, omkring en famn hög, med leverfärgade bladskaft och mycket stora, klibbiga, starkt doftande frukter; fröet hade skickats av insamlaren Szovits från provinsen Azerbajdzjan i norra Persien.11 Namnet citeras därför som H. persicum Desf. ex Fisch., C.A.Mey. & Avé-Lall.9

Flera standardverk, bland dem Best Practice Manual för jätteloka, daterar arten till 1829, året för huvuddelen av Pariskatalogen.512 Namnet finns inte i den.10

Den skandinaviska plantan

I mer än ett sekel gick plantan i norra Norge under andra namn. Den engelske besökare som sådde den nära Hammerfest 1836 kallade den Heracleum giganteum; andra kallade den H. panaces; och skandinaviska floror på 1900-talet använde H. laciniatum, ett namn som egentligen tillhör en annan växt.13414 År 1987 avvisade botanisten D. O. Øvstedal namnet H. persicum för Tromsø-plantan, eftersom den inte stämde med turkiska herbarieexemplar.4 En DNA-studie av Europas invasiva lokor från 2007 grupperade plantorna märkta H. laciniatum med H. persicum,12 och den nordiska floran från 2010 antog namnet.4

Identifieringen är inte helt avgjord. Etnobotanikern Torbjørn Alm lämnade öppet för möjligheten av en oidentifierad hybrid.4 Artsdatabanken, Norges centrum för information om biologisk mångfald, hänför plantan till H. persicum med rimlig tillförsikt, men noterar några gener som inte finns i iranskt material.2 Ett namn föreslaget enbart för den norska plantan, H. tromsoensis, förblir opublicerat.15

Golpar och andra namn

På persiska heter växten golpar (گلپر), och i Irans regionala språk bland annat kolpar (gilaki), kūla(k) (mazandarani) och karso (lori).1 Golpar är inte en enda art. Encyclopaedia Iranica tillämpar namnet på minst fem aromatiska lokor från Irans fuktiga bergstrakter, vilka säljs under ett enda namn eftersom användarna bortser från de kännetecken som skiljer dem åt.1 De flesta livsmedels- och farmakologiska studier utgår från att golpar är H. persicum.164

Omkring tjugo norska namn har dokumenterats. De flesta härstammar från det latinska släktnamnet, som herakleum, rakleum, orakleum och høyrakel, eller är lånade från andra flockblommiga växter. Några myntades för just denna växt: stormtræ, ”stormträd”, för de döda stjälkar som står kvar genom vinterstormarna; tre nedsättande namn som rör råttor, ”råttfrö”, ”råttgift” och ”råttgräs”; samt tromsøpalme.4

Den äldsta skriftliga uppteckningen av tromsøpalme som Alm kunde finna står i en tysk guide till Norges flora och fauna, skriven 1944 för ockupationstrupperna, som säger att soldaterna kallade växten ”Tromsö-Palme”. Alm tolkar det som ett soldatskämt: den arktiska förläggningens svar på Medelhavets och Afrikas palmer.4 Namnet spreds i Norge efter kriget, blev officiellt när standardfloran för Norge antog det 1963, och har sedan dess trängt undan de flesta av de andra.4 Andra nordiska namn är den svenska tromsöloka, den danska hårfrugtet bjørneklo, ”hårfruktad björnklo”, den finska persianjättiputki och nordsamiskans romssaboska.17181915

Beskrivning

Tromsölokan är polykarp: efter blomning överlever den och blommar igen från samma rot, medan jätteloka och bredloka dör efter att ha blommat en gång.45 Den blir vanligen omkring 1,5–2,5 m hög, och ibland mer än 4 m.220 En rothals kan skjuta upp flera stjälkar, upp till fem, ihåliga och jämnt purpuraktiga vid basen. Bladen är parbladiga, med två till fyra par breda, trubbtandade småblad, och kan bli 2 m långa. Flockarna är välvda snarare än platta, 30–50 cm breda.211722 Hela plantan doftar anis; oljan i dess blad och stjälkar domineras av anetol, ämnet som ger anis dess smak.52324

Att skilja den från jätteloka
TromsölokaJätteloka
Stjälkarofta flera från samma rothalsvanligen en
Stjälkens färgjämnt purpuraktig vid basenfläckvis purpur
Höjdmest 1,5–2,5 m2–5 m
Flockarvälvdaflata
Doftanisinte anis
Blomningår efter åren gång, dör sedan
Efter Nielsen m.fl. (2005), Sundberg (2016) och EPPO (2026).

Det mesta av fröet sätts av toppflockarna. Sidoflockarna öppnas efter att toppflockarna satt frö, och deras honblommor vissnar oftast, så att de tjänar som pollendonatorer, precis som de nedre flockarna gör hos jätteloka.2521 Uppskattningar av frösättningen hos en planta varierar från 1 600–4 000 till 6 000–8 000, lägre än jättelokans.211422 Fröna behöver omkring två månaders kyla innan de gror,25 och av ett parti insamlat i norra Norge grodde bara 2 procent.21 Huruvida växten även sprids genom rotskott är omtvistat: flera nordiska källor beskriver klonal tillväxt där frösättningen misslyckas, medan EPPO anger att den inte förökar sig vegetativt.25222

Från Persiens korta sommardagar har växten flyttat in i det oavbrutna dagsljuset: dess utbredning i Europa sträcker sig från omkring 51° till 71° N.25 I norra Norge börjar den växa när snön smälter, kring slutet av mars, och blommar från juli till sent i augusti.21 På 1870-talet mognade den frukt så långt norrut som Vardø, vid 70°22′ N, där medeltemperaturen i juli ligger under 10 °C.4 De döda stjälkarna står kvar genom vintern och dyker upp i lokaltidningarna varje år.4

Plantor i Europa bär i genomsnitt omkring 42 procent mindre genetisk mångfald än de i det naturliga utbredningsområdet, och norska populationer har förlorat omkring hälften av sin. De norska populationerna är ändå de mest talrika och kraftfulla i Europa.25

Golpar

De torkade frukterna, bittraktiga och aromatiska, är den del som används mest. Iransk matlagning räknar golpar som en ”het” krydda och strör den över maträtter som anses ”kalla” och gasbildande: bondbönor, bönor, potatis och granatäppelkärnor. Den rörs också ner i vinägern som sallatsblad doppas i.1 De mjuka bladen och bladskaften läggs in som golpar torši,1 och de malda fröna kryddar soppor, omeletter och fisk.7 Oljan i frukterna, som utvinns till 1,6–4,9 procent ur vilda iranska populationer, består mest av estrar, framför allt hexylbutyrat och oktylacetat.2627 Andelarna varierar mellan populationer, och iranska forskare har föreslagit att de rikaste väljs ut för odling.16

Hela frukter bränns tillsammans med frön av vinruta som rökmedel. Förr ströddes de på liksvepningen och i kistan när en kropp måste bäras till en avlägsen begravningsplats, sannolikt för att dölja lukten.1 Folkmedicinen använder golpar mot matsmältningsbesvär och smärta, bland mycket annat; hos gnagare har fruktens olja och extrakt visat smärtstillande och inflammationsdämpande effekter.128

Golpar samlas mestadels vilt, och den säsongsbetonade skörden och försäljningen ger ett tillskott till inkomsterna i bergsbyar. Slow Food-stiftelsen, som listar den i sin Ark of Taste, rapporterar att ökad efterfrågan, överexploatering och förändrad markanvändning har minskat de vilda bestånden i vissa regioner.7

Utanför Iran möter kryddan växtskyddslagstiftning. Amerikanska inspektörer hittar ofta golpar i bagaget hos resenärer från Iran och beslagtar den som frö av ett förbjudet ogräs på federal nivå, arkiverat under jätteloka.2930 I april 1989 fann en inspektör stora mängder av den till salu i livsmedelsbutiker i Los Angeles. Fakturorna visade att den hade importerats under sitt persiska namn; importören hjälpte till att återkalla och förstöra den; och 35 procent av fröna visade sig grobara.29 Europeiska unionens lista över invasiva arter ger tromsölokan, ensam bland lokorna, ett tullnummer för ”associerade varor”: växter och växtdelar som används inom parfymeri eller farmaci.31

Historia i Europa

Ankomst

Fröförteckningarna hos Kews botaniska trädgård noterar tromsölokan som mottagen 1819, den tidigaste uppteckningen av arten i Europa.525

Den 18 juli 1836 gick den engelske naturforskaren William Christy, som hade seglat ut med en av direktörerna för de engelskägda koppargruvorna i Alta, i land på Fuglenesudden mitt emot Hammerfest. I en gammal inhägnad som en gång varit en begravningsplats, kring den enda gravvård som fortfarande stod, sådde han flera trädgårdsväxter, bland dem lupiner och kaliforniavallmo, och ”den ståtliga Heracleum giganteum”.13 Alm betraktar Christys frö, hämtat från England vid en tid då lokfrö annonserades flitigt där, som den sannolika källan till den norska plantan, och tillskriver honom även sådd på andra platser i västra Finnmark, däribland gruvsamhället Kåfjord.4 Christys publicerade skildring beskriver bara sådden vid Fugleness.13

Plantan fördes från Alta till Tromsø omkring 1850. På 1860-talet var den en favorit i små kustträdgårdar i Finnmark; 1895 sades den växa nästan som ett ogräs i Sør-Varanger; och 1901 behandlade Tromsøs flora den som etablerad.4 De första herbarieexemplaren är daterade 1897, i Trondheim, och 1899, i Tromsø.2

Nordliga trädgårdsmästare planterade den för prydnad och som skydd. I de trädlösa byarna på ytterkusten tjänade den som lähäck, i Honningsvåg som en häck 20–30 m lång, och 1898 omgav rader av den en valfångststation på Skorøya. Den planterades fortfarande på kyrkogårdar i slutet av 1900-talet.4 På 1930-talet prövades den i Tromsø som foder. Korna åt den villigt, men mjölken smakade av den, och försöket övergavs.4 Det sovjetiska ensilageprogrammet baserat på bredloka mötte senare samma invändning i större skala.32

Vägar

Fig. 1 Vägar in i norra Europa

Två berättelser om en och samma ankomst. Heldragna linjer följer den genetiska rekonstruktionen, den prickade linjen resenärens skildring.

Genetiska studier har omprövat berättelsen. Genom att jämföra 578 plantor vid 27 mikrosatellitloci fann Dilli Rijal och medarbetare två oberoende introduktioner från Iran, sannolikast från Mazandaran nära Teheran: en till Danmark och en till England. Finland koloniserades från England, och Norge från Finland snarare än direkt från England.25 Som en länk mellan Finland och Norge pekar de på kopparverket i Kåfjord i Alta, engelskägt och 1835 den största bosättningen i Finnmark, som 1840 sysselsatte 651 arbetare, med finnar som den största gruppen bland dem.25 En senare studie fann flera introduktioner från flera källpopulationer.33

Folktraditionen hade sina egna förklaringar. Många i norra Norge trodde att växten kommit från Ryssland med pomorhandeln, och i Loppa sa några att den kom från Tyskland; Alm fann inga belägg för ett ryskt ursprung.4 I en senare artikel undersökte han sådana berättelser om växter ”införda av utlänningar” runt om i Norge, och frågade sig om de var främlingsfientliga myter.34

Övriga Europa

Utanför Norge är arten sällsyntare. I Finland, där den hade förvildats senast 1871, var 71 lokaler kända 2015. I Danmark, där den första förvildade plantan hittades 1888, förekommer den i 2 av de 1 300 rutorna i den nationella atlasen.171825 I Sverige, där den först påträffades 1935, verkar många av bestånden i Norrland härstamma från norska plantor sådda i Vilhelmina 1946; den sprider sig föga där, kanske eftersom dess pollen ofta är sterilt.17

Plantor preliminärt identifierade som jätteloka i två Londonparker, Kensington Gardens och marken kring Buckingham Palace, visade sig genetiskt stå tromsölokan närmare, liksom parkplantor i Riga och Ērgļi i Lettland, vilka kan vara hybrider.12 Ingen förvildad population är känd i Storbritannien.25

Ekologi

I Norge växer tromsölokan på vägkanter, ödemark, gamla ängar och betesmarker, övergiven jordbruksmark och stränder, där den kan bilda kilometerlånga bårder bakom drivlinjerna av tång; den tränger alltmer in i skogsbryn och björk- och alskogar, där den sällan blommar men kan hålla sig kvar i halvskugga under lång tid.220 De vingade frukterna färdas korta sträckor med vinden och längre med vatten eller fåglar. Bestånd på öar utan andra växter tyder på att frukterna kan flyta i kilometertal till havs och strandas fortfarande grobara. Förbipasserande trafik för dem vidare längs vägar, och flyttad jord för med sig både frön och rotbitar.220

I en jämförelse av 56 par invaderade och oinvaderade ytor i norra Norge hade de invaderade ytorna lägre inhemsk täckningsgrad, mångfald och biomassa, och i genomsnitt nästan två färre inhemska arter.35 Försök under dess bladverk tillskrev förlusten huvudsakligen skuggan; de kemikalier växten avger spelade bara en mindre roll.36 Dess frön innehåller furanokumariner som hämmar groningen hos andra växter.37

I Norge korsar den sig med den inhemska sibiriska lokan, H. sphondylium subsp. sibiricum. Hybriden, som först påträffades 1967 och är känd som polarpalmen (polarpalme), är fertil och kraftfull, är själv en problemväxt, och för över gener till den inhemska växten.22517 Se Björnloka.

Den norska riskbedömningen från 2023
Utbredd areal, registrerad 1950–20213 532 km²
Utbredd areal, uppskattad idag12 000 km² (6 000–18 000)
Utbredd areal, uppskattad om 50 år16 000 km² (9 000–24 000)
Spridningstaktminst 500 m per år (bästa uppskattning 681 m)
Medianlivslängd i Norgeminst 650 år
KategoriSE, mycket hög risk (även 2012 och 2018)
Arealer räknas i rutor om 2 × 2 km. Efter Alm m.fl. (2023), Artsdatabanken.

Hälsa

Saven är fototoxisk. Studier i Tromsø i början av 1980-talet, under namnet H. laciniatum, isolerade fem furanokumariner, av vilka bergapten var den mest aktiva. Blad och blommor var starkt fototoxiska och stjälkarna nästan inte alls; rötterna hos äldre plantor var starkt fototoxiska även när de grävdes upp ur frusen mark i december.3839 Fytofotodermatit från växten var då vanligt i Tromsø på sommaren,40 och två frivilliga i experimenten utvecklade av misstag en fotokontaktallergi mot tre av dess ämnen.41 I sitt naturliga utbredningsområde utvecklade en man i sydöstra Turkiet blåsbildande brännskador efter att ha slagit en åker där den växte.42

Artsdatabanken bedömer den som mindre farlig i det avseendet än flera av sina släktingar, och noterar att nordnorska barn i åratal har lekt med den utan nämnvärd skada.2 Alm dokumenterar deras lekar: blåsrör skurna ur de ihåliga stjälkarna, som avfyrade ärter eller rönnbär och lämnade sår kring munnen; vattensprutor; svärd; gömställen inne i bestånden, där växtens doft dolde lukten av tobak; och lekkikare som lämnade ömma ringar kring ögonen.4

Bekämpning och lag

Norge satte arten på sin svarta lista 2007 och har klassat den som mycket hög risk sedan 2012. Sedan 2016 är dess import, utsättning och försäljning förbjudna enligt förordningen om främmande organismer.4323 Europeiska unionen lade till den på sin lista över invasiva främmande arter av unionsbetydelse 2016.31 Tromsø kommun räknar den bland de mest besvärliga främmande växterna: ägare får behålla de plantor de har, men får inte låta dem sprida sig, plantera nya eller byta frö.44

En studie publicerad 2017 fann att kommunen bekämpade växten bara sporadiskt, i brist på personal och pengar, som en del av sin rutinmässiga slåtter av vägkanter, parker och kyrkogårdar. Den hade ingen makt över privat mark, och dess tjänstemän trodde inte att växten kunde utrotas från Tromsøya.14 En enkät bland öns markägare 2012 fann att 38 procent trodde att deras plantor kommit från grannfastigheterna. Tillfrågade vad de gjorde med det de slog av, svarade 44 procent att de komposterade det på plats och 32 procent att de lämnade det på marken.14

Folkliga bekämpningsmetoder har omfattat bete av får tidigt på våren, avklippning av blomstjälkarna, uppgrävning, och framför allt salt från fiskberedningarna, ibland kokt; eldningsolja, bensin, fotogen, ammoniumklorid och surmjölk har också prövats.4 Slåtter två eller tre gånger per säsong misslyckades i norra Norge: bestånden blev tätare, och vissa plantor blommade ändå.21 Uppgrävning av plantorna under tillväxtpunkten, upprepad varje år på öar utanför Tromsø, tog omkring 70 timmars arbete per hektar det första året och 3 timmar det fjärde (se Bekämpning § Rotkapning).17 En cystnematod som angriper växten i Iran har föreslagits för biologisk bekämpning men har aldrig testats.2521

Alm kallade utrotning i norra Norge otänkbar, om inte annat på grund av kostnaden.4 Den nationella bedömningen från 2018 fann ingen möjlighet till det inom innevarande mellanistid;8 den från 2023 ansåg lokal utrotning möjlig, till exempel på små öar, men dyr och arbetskrävande.2 År 2007 beviljade Direktoratet för naturförvaltning 50 000 kronor till en miljöorganisation för kampanjen mot växten.43

I kulturen

I Tromsø känner alla till växten, även de som annars struntar i växter, och den är antingen älskad eller hatad.4 Vissa invånare betraktar den som en symbol för staden och en källa till lokal identitet.14 Stadens aktivitetscenter för äldre heter Heracleum; en skolrevy vid namn Tromsøpalmen har spelats sedan 1990; och Tromsø internationella filmfestival delar ut priser med samma namn.4 År 2025 gick festivalens Tromsøpalme för bästa kortfilm i programmet ”Films from the North” till In My Hand, och en Tromsøpalme för bästa långfilm delades ut för första gången.45

Försök till utrotning har lockat fram insändare som kallar växten en del av stadens själ och identitet. Ett sällskap för dess vänner har föreslagits, liksom att ersätta renen på stadens vapen med den. Vissa skribenter förnekar att saven gör någon skada, med hänvisning till generationer av lekande barn, och en hävdade att växten var inhemsk och hade överlevt istiden i grottor på Tromsøya.4 När kronprins Haakon gifte sig 2001 föreslogs en levande planta, eller ett glas graverat med en sådan, som stadens gåva. Flockarna förekommer i mönstret på Tromsøs folkdräkt.414

De döda stjälkarna och flockarna är ett omtyckt motiv för vinterfotografier och för smycken och dekorationer, och flöjter tillverkas av stjälkarna. Nordnorsk konstmuseum äger Log, en skulptur av Stuart Frost gjord helt av ringar skurna ur de ihåliga stjälkarna.4 Konstnärer i Tromsø konstförening bjöd en gång allmänheten på smakprov av en soppa gjord på växten.14

Alm använde växten för att argumentera att moderna, urbana samhällen fortsätter att skapa växttradition: dess drygt tjugo namn och alla dess användningar och sedvänjor uppstod på mindre än 180 år, de flesta av dem efter 1900.4

Se även

Footnotes

  1. Aʿlam, H. (2001). “Golpar”. Encyclopædia Iranica. XI (1): 96–97. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7

  2. Alm, T.; Hegre, H.; Solstad, H.; Fløistad, I. S.; Pedersen, O.; Schei, F. H.; Vandvik, V.; Vollering, J.; Westergaard, K. B.; Skarpaas, O. (2023). “Tromsøpalme Heracleum persicum: vurdering av økologisk risiko”. Fremmedartslista 2023. Trondheim: Artsdatabanken. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7 ↩8 ↩9 ↩10 ↩11 ↩12 ↩13

  3. Klima- og miljødepartementet. Forskrift om fremmede organismer (FOR-2015-06-19-716), Annex I. Lovdata. ↩ ↩2

  4. Alm, T. (2013). “Ethnobotany of Heracleum persicum Desf. ex Fisch., an invasive species in Norway, or how plant names, uses, and other traditions evolve”. Journal of Ethnobiology and Ethnomedicine. 9: 42. doi:10.1186/1746-4269-9-42. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7 ↩8 ↩9 ↩10 ↩11 ↩12 ↩13 ↩14 ↩15 ↩16 ↩17 ↩18 ↩19 ↩20 ↩21 ↩22 ↩23 ↩24 ↩25 ↩26

  5. Nielsen, C.; Ravn, H. P.; Nentwig, W.; Wade, M., eds. (2005). The Giant Hogweed Best Practice Manual: Guidelines for the management and control of an invasive weed in Europe. Hørsholm: Forest & Landscape Denmark. ISBN 87-7903-209-5. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5

  6. Amiri, M. S.; Joharchi, M. R. (2013). “Ethnobotanical investigation of traditional medicinal plants commercialized in the markets of Mashhad, Iran”. Avicenna Journal of Phytomedicine. 3 (3): 254–271. PMC4075713. ↩

  7. Slow Food Foundation for Biodiversity. “Golpar”. Ark of Taste. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3

  8. Elven, R.; Hegre, H.; Solstad, H.; Pedersen, O.; Pedersen, P. A.; Åsen, P. A.; Vandvik, V. (2018). “Heracleum persicum, vurdering av økologisk risiko”. Fremmedartslista 2018. Artsdatabanken. ↩ ↩2

  9. International Plant Names Index. Heracleum persicum Desf. ex Fisch., C.A.Mey. & Avé-Lall., Index Seminum (St Petersburg) 7: 50 (1841); H. persicum hort. ex Desf., Catalogus Plantarum Horti Regii Parisiensis, ed. 3: 452 (1832). Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2 ↩3

  10. Desfontaines, R. (1829–1832). Catalogus plantarum horti regii parisiensis. 3rd ed., with Additamenta. Paris. ↩ ↩2

  11. Fischer, F. E. L.; Meyer, C. A.; Avé-Lallemant, J. L. E. (1841). Index septimus seminum, quae hortus botanicus imperialis Petropolitanus pro mutua commutatione offert. St Petersburg. p. 50. ↩ ↩2

  12. Jahodová, Š.; Trybush, S.; Pyšek, P.; Wade, M.; Karp, A. (2007). “Invasive species of Heracleum in Europe: an insight into genetic relationships and invasion history”. Diversity and Distributions. 13 (1): 99–114. doi:10.1111/j.1366-9516.2006.00305.x. ↩ ↩2 ↩3

  13. Christy, W., Jun. (1837). “Notes of a voyage to Alten, Hammerfest, &c.”. The Entomological Magazine. 4: 462–483. ↩ ↩2 ↩3

  14. Meier, S.; Taff, G. N.; Aune, J. B.; Eiter, S. (2017). “Regulation of the invasive plant Heracleum persicum by private landowners in Tromsø, Norway”. Invasive Plant Science and Management. 10 (2): 166–179. doi:10.1017/inp.2017.11. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7

  15. Artsdatabanken. Tromsøpalme Heracleum persicum Desf. ex Fisch., C.A.Mey. & Avé-Lall. Taxon page (scientific name ID 100328). Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩2

  16. Mustafavi, S. H.; Abbasi, A.; Morshedloo, M. R.; Pateiro, M.; Lorenzo, J. M. (2022). “Essential oil variability in Iranian populations of Heracleum persicum Desf. ex Fischer: a rich source of hexyl butyrate and octyl acetate”. Molecules. 27 (19): 6296. doi:10.3390/molecules27196296. ↩ ↩2

  17. Sundberg, S. (2016). Heracleum persicum – tromsöloka. Artfaktablad. Uppsala: ArtDatabanken, SLU. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6

  18. Miljøstyrelsen (2022). Faktaark for invasive arter: Hårfrugtet bjørneklo (Heracleum persicum). Prepared by DCE, Aarhus University. ↩ ↩2

  19. EPPO Global Database. “Heracleum persicum (HERPE)”. Retrieved 26 September 2026. ↩

  20. Fremstad, E.; Grundt, H. H. (2012). Tromsøpalme Heracleum persicum. Artsdatabankens faktaark 243. Trondheim: Artsdatabanken. ↩ ↩2 ↩3

  21. Rijal, D. P. (2015; last modified 2019). “Heracleum persicum (Persian hogweed)”. CABI Compendium. Datasheet 120209. doi:10.1079/cabicompendium.120209. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7

  22. EPPO (2026). “EPPO Datasheet: Heracleum mantegazzianum, Heracleum sosnowskyi and Heracleum persicum”. EPPO Bulletin. 56 (1): 108–119. doi:10.1111/epp.70049. ↩ ↩2 ↩3

  23. Sefidkon, F.; Dabiri, M.; Mohammad, N. (2002). “Analysis of the oil of Heracleum persicum L. (leaves and flowers)”. Journal of Essential Oil Research. 14 (4): 295–297. doi:10.1080/10412905.2002.9699860. ↩

  24. Sefidkon, F.; Dabiri, M.; Mohammad, N. (2004). “Analysis of the oil of Heracleum persicum L. (seeds and stems)”. Journal of Essential Oil Research. 16 (4): 296–298. doi:10.1080/10412905.2004.9698725. ↩

  25. Rijal, D. P.; Alm, T.; Jahodová, Š.; Stenøien, H. K.; Alsos, I. G. (2015). “Reconstructing the invasion history of Heracleum persicum (Apiaceae) into Europe”. Molecular Ecology. 24 (22): 5522–5543. doi:10.1111/mec.13411. ↩ ↩2 ↩3 ↩4 ↩5 ↩6 ↩7 ↩8 ↩9 ↩10 ↩11 ↩12

  26. Scheffer, J. J. C.; Hiltunen, R.; Aynehchi, Y.; von Schantz, M.; Baerheim Svendsen, A. (1984). “Composition of essential oil of Heracleum persicum fruits”. Planta Medica. 50 (1): 56–60. doi:10.1055/s-2007-969621. ↩

  27. Radjabian, T.; Salimi, A.; Rahmani, N.; Shockravi, A.; Mozaffarian, V. (2013). “Essential oil composition of some wild populations of Heracleum persicum Desf. ex Fischer growing in Iran”. Journal of Essential Oil Bearing Plants. 16 (6): 841–849. doi:10.1080/0972060X.2013.862078. ↩

  28. Hajhashemi, V.; Sajjadi, S. E.; Heshmati, M. (2009). “Anti-inflammatory and analgesic properties of Heracleum persicum essential oil and hydroalcoholic extract in animal models”. Journal of Ethnopharmacology. 124 (3): 475–480. doi:10.1016/j.jep.2009.05.012. ↩

  29. USDA APHIS Plant Protection and Quarantine (May 1995). “Heracleum mantegazzianum Sommier & Levier: giant hogweed, golpar”. Fact sheet FACTS-38, after Westbrooks, R. G. (1991). Federal Noxious Weed Inspection Guide. ↩ ↩2

  30. Gucker, C. L. (2009). “Heracleum mantegazzianum”. In: Fire Effects Information System. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station. doi:10.2737/FEIS-species-review-HERMAN. ↩

  31. Commission Implementing Regulation (EU) 2016/1141 of 13 July 2016 adopting a list of invasive alien species of Union concern. Official Journal of the European Union L 189: 4. ↩ ↩2

  32. Ozerova, N. A.; Krivosheina, M. G. (2018). “Patterns of secondary range formation for Heracleum sosnowskyi and H. mantegazzianum on the territory of Russia”. Russian Journal of Biological Invasions. 9 (2): 155–162. doi:10.1134/S2075111718020091. ↩

  33. Falahati-Anbaran, M.; Rijal, D. P.; Lundemo, S.; Alsos, I. G.; Stenøien, H. K. (2021). “Disentangling the genetic origin of Heracleum persicum (Apiaceae) in Europe: multiple introductions from multiple source populations”. Biological Invasions. 23 (12): 3871–3890. doi:10.1007/s10530-021-02618-0. ↩

  34. Alm, T. (2015). “Plant species introduced by foreigners according to folk tradition in Norway and some other European countries: xenophobic tales or not?”. Journal of Ethnobiology and Ethnomedicine. 11: 72. doi:10.1186/s13002-015-0056-9. ↩

  35. Rijal, D. P.; Alm, T.; Nilsen, L.; Alsos, I. G. (2017). “Giant invasive Heracleum persicum: friend or foe of plant diversity?”. Ecology and Evolution. 7 (13): 4936–4950. doi:10.1002/ece3.3055. ↩

  36. Myrås, H.; Junttila, O. (1981). “Interaction between Heracleum laciniatum and some other plants”. Holarctic Ecology. 4 (1): 43–48. doi:10.1111/j.1600-0587.1981.tb00979.x. ↩

  37. Junttila, O. (1976). “Allelopathic inhibitors in seeds of Heracleum laciniatum”. Physiologia Plantarum. 36 (4): 374–378. doi:10.1111/j.1399-3054.1976.tb02259.x. ↩

  38. Kavli, G.; Raa, J.; Johnson, B. E.; Volden, G.; Haugsbø, S. (1983). “Furocoumarins of Heracleum laciniatum: isolation, phototoxicity, absorption and action spectra studies”. Contact Dermatitis. 9 (4): 257–262. doi:10.1111/j.1600-0536.1983.tb04386.x. ↩

  39. Kavli, G.; Volden, G.; Midelfart, K.; Krokan, H.; Prytz, J. O.; Haugsbø, S. (1983). “In vivo and in vitro phototoxicity of different parts of Heracleum laciniatum”. Contact Dermatitis. 9 (4): 269–273. doi:10.1111/j.1600-0536.1983.tb04388.x. ↩

  40. Kavli, G.; Midelfart, K.; Volden, G.; Krokan, H. (1983). “Photochemical reactions of Heracleum laciniatum: influence of dimethyl sulphoxide and corticosteroids”. British Journal of Dermatology. 109 (Suppl. 25): 137–140. doi:10.1111/j.1365-2133.1983.tb06826.x. ↩

  41. Kavli, G.; Volden, G.; Raa, J. (1982). “Accidental induction of photocontact allergy to Heracleum laciniatum”. Acta Dermato-Venereologica. 62 (5): 435–438. doi:10.2340/0001555562435438. ↩

  42. An, İ. (2019). “Phytocontact dermatitis due to Heracleum persicum”. Türkiye Klinikleri Journal of Dermatology. 29 (3): 138–140. doi:10.5336/dermato.2017-58532. ↩

  43. Nordheim, F. G. (10 July 2007). “Tromsøpalmen skal bekjempes”. NRK Troms og Finnmark. ↩ ↩2

  44. Tromsø kommune. “Fremmede arter i Tromsø”. Retrieved 26 September 2026. ↩

  45. Nordisk Film & TV Fond (21 January 2025). “It’s a wrap for this year’s Tromsø International Film Festival”. ↩

Den här artikeln är en översättning av den engelska artikeln, revision 1836.

Kategorier

Visa källkod för Tromsöloka

Redigering är pausad under fröspridningssäsongen. Du kan visa och kopiera källkoden för sidan.

På andra språk

Hogweed.org hålls i allmän ägo på 17 språk. Varje utgåva är översatt från den engelska.

English Persian hogweed
Deutsch Persischer Bärenklau
Français Berce de Perse
Español Golpar
Italiano Panace persiano
Português Branca-ursina-da-Pérsia
Polski Barszcz perski
Nederlands Perzische berenklauw
Română Brânca-ursului persană
Ελληνικά Περσικό ηράκλειο
Čeština Bolševník perský
Svenska Tromsöloka
Magyar Perzsa medvetalp
Dansk Hårfrugtet bjørneklo
Suomi Persianjättiputki
Norsk bokmål Tromsøpalme
Русский Борщевик персидский