Bredloka

Den här artikeln handlar om arten. För de invasiva jättelokorna i allmänhet, se Jätteloka. För släktet, se Heracleum.

Bredloka (Heracleum sosnowskyi; ryska borsjtjevik Sosnovskogo) är en jätteloka som är hemmahörande i Kaukasus. Från 1947 infördes den i odling i Sovjetunionen som en högavkastande ensilagegröda, och på 1960-talet skickades dess frö till gårdar över hela landet.¹ Grödan blev en besvikelse: dess sav brände de människor som hanterade den, och dess lukt trängde in i mjölken och köttet från de djur som åt den.¹² Odlingen upphörde på 1980-talet, och på 1990-talet, när kollektivjordbruket kollapsade och fälten övergavs, spred sig växten okontrollerat.¹³

Den är i dag bland de mest besvärliga invasiva växterna i Ryssland, de baltiska staterna, Belarus och Polen. Europeiska unionen listar den som en invasiv främmande art av unionsbetydelse.⁴ I Ryssland ströks dess registrerade sort ur det statliga registret 2012 för att ha förlorat sin ekonomiska nytta, och 2015 omklassificerades växten officiellt från gröda till ogräs.⁵ Rosselchoznadzor, den ryska jordbruksinspektionen, har kallat den ett ensilage”mirakel” som inte gjorde skäl för det förtroende som gavs det.⁶det gjorde inte skäl för förtroendet

Taxonomi

Arten namngavs 1944 av botanisten Ida P. Mandenova, från material insamlat i Meschetien, Georgien.⁷¹ Den hedrar den kaukasiske botanisten Dmitrij Ivanovitj Sosnovskij, vars levnadsår anges som 1885–1952 av vissa källor och 1886–1953 av andra.⁷ Mandenova placerade den tillsammans med jätteloka, H. mantegazzianum, i sektionen Pubescentia av släktet.¹

Den är mindre än jättelokan, upp till omkring 3 m hög, med mindre djupt delade blad.⁸ I sitt naturliga utbredningsområde växer den i östra och centrala Kaukasus, från Dagestan och Kabardino-Balkarien genom Georgien till norra Armenien och nordöstra Turkiet.¹ Dess genom, sekvenserat 2023, innehåller 55 106 gener, långt fler än de 25 000–35 000 som är vanligt hos växter.⁹

Huruvida den sovjetiska grödan över huvud taget var bredloka har ifrågasatts. DNA-streckkoder från invasiva plantor kring Kirovsk och Syktyvkar, de två platser där introduktionen inleddes, matchade jätteloka, H. mantegazzianum; författarna föreslår att de två arterna hybridiserade i de första försöksodlingarna.¹⁰¹¹ Jättelokan prövades själv i Sovjetunionen i mindre skala.¹ Om identifieringen håller, var den sovjetiska fodergrödan och den viktorianska trädgårdsprydnaden samma art. Se Heracleum § Namn.

Historia

Introduktion

Sökandet efter växten började under vad ryska historiker av episoden kallar de svåra efterkrigsåren, då Sovjetunionen sökte återställa och höja sitt jordbruks produktivitet så snabbt som möjligt.¹ Jordbruket vid den polar-alpina botaniska trädgården i Kirovsk, på Kolahalvön, hade varit det första i sovjetisk praktik att göra ensilage av perenna örter.¹ År 1946 fick A. A. Martjenko i uppdrag att jämföra sådana örter, och bredlokan gav mest biomassa.¹² År 1947 fördes plantor från trakten av Naltjik, i Kabardino-Balkarien, till trädgården för prövning som ensilagegröda.¹¹⁰

Arbetet spred sig utåt. 1951 eller 1952 gick frö till Institutet för biologi i Syktyvkar, i Komirepubliken, som blev hela unionens centrum för introduktion av nya ensilageväxter.¹¹⁰ Fler centrum följde nära Leningrad, i Naltjik, där förädlare försökte ta fram sorter som inte brände, i Lobnja nära Moskva från 1959, och på 1970-talet vid Timirjazev-jordbruksakademin. 1956 sattes växten upp på listan för försök i pilotskala.¹

Introduktionens historiker urskiljer fyra stadier: lokala försök från slutet av 1940-talet, massintroduktion från slutet av 1950-talet, avslutning från mitten av 1970-talet, och okontrollerad invasion från 1990-talet.¹³

Massplantering

Efter Ozerova & Krivosheina (2018), Shadrin m.fl. (2023) och Lettlands miljöministerium (2007).

Från 1960-talet odlades växten i massiv skala över hela Sovjetunionen, trots att dess sav redan var känd för att bränna huden.¹ Enbart mellan 1962 och 1966 skickades 5 500 kg frö av de nya ensilageväxterna, bredloka bland dem, från Syktyvkar till nära 1 500 gårdar.¹⁰ I Lettland gjordes den första produktionssådden 1968 på sovchosen Barkava, från ett halvt kilo frö; det första fältet täckte 0,2 ha, och i slutet av 1970-talet odlade gården 40 ha.¹⁴ Grödan odlades även i de andra baltiska republikerna, Ukraina, Belarus, Moldavien och Kirgizistan.¹

Den totala arealen kommer aldrig att bli känd: sovjetisk jordbruksstatistik registrerade bredloka tillsammans med andra ensilagegrödor.¹ En del av spridningen följde forskningens behov snarare än gårdarnas. I Rzjev-distriktet i Kalinin oblast, där 140 ha planterades och frö skickades till sextio adresser, kopplar historiker växtens senare spridning till flera oblast till doktorandforskning baserad vid Timirjazev-akademin.¹

Förädlare försökte avlägsna brännskadan. Enligt I. F. Satsyperova, vars samling vid Komarov botaniska institut jämförde trettio arter av Heracleum, fortsatte förädlingen av bredloka in på 1980-talet och gav inget resultat, eftersom produktionen av fotodynamiska furanokumariner är en dominant egenskap.¹ En sort, ’Severjanin’, registrerades ändå.⁵

Problem

Brännskadorna var kända från 1950-talet.¹ Tidiga utfodringsförsök fann ingen skada på djuren, och kor som fick ensilaget gav mer mjölk.¹² Senare arbete var mindre uppmuntrande. I början av 1980-talet visades det att furanokumariner överlever i ensilage och försvagar den mjölksyrejäsning som konserverar det; växtens lukt gick över i kött och mjölk; och korna åt bredlokeensilage motvilligt när de hade något annat.¹ I de baltiska staterna ledde mjölkens anissmak och faran för människor och boskap till att planteringarna övergavs.²

Övergivande och spridning

Odlingen upphörde på 1980-talet, och forskningen om grödan trappades ner under decenniets andra hälft.¹³ Förvildade plantor hade hittats nära Moskva redan 1948, och förrymningar sågs överallt från 1970-talet.¹

Den stora expansionen kom på 1990-talet. Med vad ryska författare beskriver som nedrustningen av det agroindustriella komplexet, gick spridningen utom kontroll och antog karaktären av en ekologisk katastrof.¹ Jordbruksföretag kollapsade, regelbunden slåtter upphörde, och fälten blev ödemark, som växten intog och spred sig utmed vägarna.³ Omkring tjugo år förflöt mellan dess spridning till städer och byar och de första officiella bekämpningsåtgärderna. Den är registrerad i 54 av Rysslands federala subjekt, och har sedan 2005 påträffats utanför jordbruksmark i Sibirien.¹⁵sådd av planen, spridd av dess frånvaro

Utbredning

Källor: Dalke m.fl. (2018); Rosselchoznadzor (2023, 2025); Lukitjeva (2014); EPPO; Lettlands statliga växtskyddstjänst; Jodaugienė m.fl. (2018); Estlands miljöverk; Belarus naturresursministerium (2023).

Påståenden i populärpressen om tiotals miljoner hektar¹⁶ ligger långt över allt som uppmätts i fält.¹⁵

Bekämpning och lag

De offentliga kontrakten för kartläggning och förstörelse av växten i Ryssland mellan 2011 och 2017 kostade 314 miljoner rubel; Leningrad, Moskva och Vologda oblast stod för nio tiondelar av den behandlade arealen.¹⁵

Ryssland tog bort växten från den nationella förteckningen över jordbruksprodukter från och med den 1 januari 2015, så att den förlorade status som gröda, och lade till den i branschförteckningen över ogräs samma år.⁵ Den är inte en karantänskadegörare.⁶ Sedan den 1 mars 2026 förpliktar en federal lag markägare att förstöra farliga invasiva växter på sin mark, vid äventyr av att förlora den. Lagen definierar sådana växter som sådana vars spridning hotar miljön, människors hälsa och biologisk mångfald, och skadar särskilda sektorer av ekonomin; listorna upprättas av varje region.¹⁷ I Moskva oblast har böter på upp till en miljon rubel gällt sedan 2018. År 2025 ersatte oblastet böterna för privatpersoner med en fast avgift på 5 000 rubel, då man ansåg det gamla spannet oproportionerligt mot kostnaden för att avlägsna växten.¹⁸¹⁹

I Lettland, där en artikel från 1986 hade kallat växten en ”botanisk mårdhund”,¹⁴ kostnadsberäknades ett nationellt program för 2006–2012 till 15,35 miljoner lats.²⁰ Sedan 2008 har ägare av angripen mark varit tvungna att registrera den, lämna in en bekämpningsplan, fortsätta tills beståndet är borta, och övervaka i minst fem år. En blommande planta med en utvecklad flock räknas som bevis på att bekämpning inte utförts.²¹ Estland beslöt att utrota växten 2003,²² och Litauen har listat den för obligatorisk bekämpning sedan 2001.²³

Europeiska unionen placerade bredlokan på sin lista över invasiva främmande arter av unionsbetydelse 2016; den får inte längre hållas, odlas, säljas eller sättas ut.⁴ Mårdhunden lades till på samma lista året därpå.²⁴

I kulturen

I polsk och rysk journalistik kallas växten ibland ”Stalins hämnd”, efter beslutet 1947; smeknamnets ursprung är odokumenterat.²⁵ Den polska konstnären Liliana Zeic ställde ut en planta i ett glasskåp under den titeln 2017.²⁶ I Moskva förlade Et Cetera-teaterns uppsättning 2019 av Mykola Kulisjs pjäs Blessed Island sin andra akt till en ö övervuxen med vacker men giftig bredloka.²⁵

Se även

• Jätteloka
• Heracleum
• Furanokumarin
• Bekämpning av jätteloka

Footnotes

1. Ozerova, N. A.; Krivosheina, M. G. (2018). “Patterns of secondary range formation for Heracleum sosnowskyi and H. mantegazzianum on the territory of Russia”. Russian Journal of Biological Invasions. 9 (2): 155–162. doi:10.1134/S2075111718020091. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴ ↩⁵ ↩⁶ ↩⁷ ↩⁸ ↩⁹ ↩¹⁰ ↩¹¹ ↩¹² ↩¹³ ↩¹⁴ ↩¹⁵ ↩¹⁶ ↩¹⁷ ↩¹⁸ ↩¹⁹ ↩²⁰ ↩²¹ ↩²²

2. Nielsen, C.; Ravn, H. P.; Nentwig, W.; Wade, M., eds. (2005). The Giant Hogweed Best Practice Manual: Guidelines for the management and control of an invasive weed in Europe. Hørsholm: Forest & Landscape Denmark. ISBN 87-7903-209-5. ↩ ↩²

3. Luneva, N. N. (2014). “Borshchevik Sosnovskogo v Rossiiskoi Federatsii” [Heracleum sosnowskyi in the Russian Federation]. Zashchita i Karantin Rastenii. 2014 (3): 12–18. ↩ ↩² ↩³

4. Commission Implementing Regulation (EU) 2016/1141 of 13 July 2016 adopting a list of invasive alien species of Union concern. Official Journal of the European Union L 189: 4. ↩ ↩²

5. Luneva, N. N.; Konechnaya, G. Yu.; Smekalova, T. N.; Chukhina, I. G. (2018). “On status of Heracleum sosnowskyi Manden. on the territory of Russian Federation”. Vestnik Zashchity Rastenii. 3 (97): 10–15. doi:10.31993/2308-6459-2018-3(97)-10-15. ↩ ↩² ↩³

6. Rosselkhoznadzor (14 July 2023). “Borshchevik Sosnovskogo: kak borot’sya s neopravdavshim doveriya silosnym chudom”. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩²

7. International Plant Names Index. Heracleum sosnowskyi Manden., Zametki Sist. Geogr. Rast. 12: 17 (1944); author records for Mandenova and Sosnowsky. Retrieved 26 September 2026. ↩ ↩²

8. EPPO Global Database. “Heracleum sosnowskyi: datasheet”. Retrieved 26 September 2026. ↩

9. Schelkunov, M. I.; Shtratnikova, V. Yu.; Klepikova, A. V.; et al. (2024). “The genome of the toxic invasive species Heracleum sosnowskyi carries an increased number of genes despite absence of recent whole-genome duplications”. The Plant Journal. 117 (2): 449–463. doi:10.1111/tpj.16500. ↩

10. Shadrin, D.; Dalke, I.; Zakhozhiy, I.; Shilnikov, D.; Kozhin, M.; Chadin, I. (2023). “Heracleum sosnowskyi or Heracleum mantegazzianum? DNA-based identification of invasive hogweeds (Apiaceae) in two key regions of the species’ invasion history in the territory of the former Soviet Union”. Research Square (preprint). doi:10.21203/rs.3.rs-3296382/v1. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴

11. Shadrin, D. M.; Dalke, I. V.; Zakhozhiy, I. G.; et al. (2024). “DNA barcode marker analysis of Heracleum sosnowskyi Manden. and Heracleum mantegazzianum Sommier & Levier (Apiaceae) from European Russia”. Russian Journal of Biological Invasions. 15 (3): 416–431. doi:10.1134/S2075111724700309. ↩

12. Osipova, E. S.; Gladkov, E. A.; Tereshonok, D. V. (2026). “Heracleum sosnowskyi Manden. in the context of sustainable development: an aggressive invasive species with potential for utilisation in the extraction of furanocoumarins and essential oils”. Journal of Xenobiotics. 16 (1): 6. doi:10.3390/jox16010006. ↩ ↩²

13. Krivosheina, M. G.; Ozerova, N. A. (2019). “Introduction of Sosnowsky’s hogweed as a cause of landscape transformation”. IOP Conference Series: Earth and Environmental Science. 350: 012013. doi:10.1088/1755-1315/350/1/012013. ↩

14. Latvian Ministry of Environment; Ministry of Agriculture; et al. (2007). Latvānis, tā izplatības ierobežošana. Informatīvs materiāls [Hogweed and restricting its spread]. Riga. ↩ ↩²

15. Dalke, I. V.; Chadin, I. F.; Zakhozhiy, I. G. (2018). “Control of Sosnowskyi’s hogweed (Heracleum sosnowskyi Manden.) invasion on the territory of the Russian Federation”. Russian Journal of Biological Invasions. 9 (4): 331–344. doi:10.1134/S2075111718040045. ↩ ↩² ↩³

16. Tkachenko, K. G. (30 September 2020). “Borshchevik Sosnovskogo: rastenie-terminator ili kul’tura budushchego”. Kommersant Nauka. 24. ↩

17. Federal Law of the Russian Federation of 31 July 2025 No. 294-FZ “On amendments to the Land Code of the Russian Federation and certain legislative acts of the Russian Federation”. Official publication. ↩

18. Law of Moscow Oblast of 27 August 2018 No. 139/2018-OZ. Summary: Garant.ru. Retrieved 26 September 2026. ↩

19. Garant.ru (15 May 2025). “Fiksirovanny shtraf za nalichie na uchastke borshchevika vveli v Podmoskov’e”. Retrieved 26 September 2026. ↩

20. Cabinet of Ministers of Latvia, Order No. 426 of 6 June 2006, “Par Latvāņu izplatības ierobežošanas programmu 2006.–2012. gadam”. Latvijas Vēstnesis 90. likumi.lv. ↩

21. Cabinet of Ministers of Latvia, Regulation No. 559 of 14 July 2008, “Invazīvās augu sugas – Sosnovska latvāņa – izplatības ierobežošanas noteikumi”. likumi.lv. ↩

22. Estonian Environmental Board. “Hogweeds”. Loodusveeb. Retrieved 26 September 2026. ↩

23. Jodaugienė, D.; Marcinkevičienė, A.; Sinkevičienė, A. (2018). “Control of Heracleum sosnowskyi in Lithuania”. Julius-Kühn-Archiv. 458: 275–280. doi:10.5073/jka.2018.458.039. ↩

24. Commission Implementing Regulation (EU) 2017/1263 of 12 July 2017 updating the list of invasive alien species of Union concern. Official Journal of the European Union L 182: 37. ↩

25. Posner, L. (12 August 2020). “Can creativity kill the toxic plant known as Stalin’s Revenge?”. The Calvert Journal. Archived from the original. ↩ ↩²

26. Zeic, L. (2017). Stalin’s Revenge. Artist’s page, archived. ↩